Bloggförbud för partiledare

Hur ska partierna hantera bloggosfären och de sociala medierna i årets valrörelse? Partiföreträdarna, framför allt partiledarna, kommer att ha ont om tid. Så hur de ska de prioritera? Vilken tid får de digitala mötena ta jämfört med verklighetens?
Samtliga sju riksdagspartier är i olika grad måna om att tala om att de bloggar och twittrar, använder Youtube och att man finns på Facebook. De flesta partierna har direkta ingångar till sociala medier samt länkar till bloggar på sina startsidor.
Allt fler politiker är också aktiva i de nya medierna. Enligt en kartläggning som Svenska Dagbladet har gjort använder 17 procent av riksdagens 349 ledamöter Twitter, 41 procent har en egen blogg och 71 procent finns på Facebook.

Men det är en sak att finnas där, en annan sak att använda de nya kanalerna. Göran Hägglunds twitter om hur han förbereder torsdagens regeringsmöte och Maud Olofssons nystädade skrivbord på Facebook i all ära. Men vem bryr sig egentligen?
"Det ska bli roligt att blogga", sade Lars Ohly när sajten Rödgrön.se öppnade tidigt i höstas. Liksom Mona Sahlin började han också med några ansatser till bloggar, "sitter på tåget till..." och så vidare, men ganska snart urartade bloggen till politiska deklarationer undertecknade av samtliga fyra partiföreträdare. Och så har det fortsatt.
Intrycket är att Facebook, blogg och twitter är något som partiledarna gör för att de känner sig tvungna, när de har tid över. Lite kul är det också i början. Men det kommer att bli allt sämre med tid ju mer valet närmar sig och sannolikt kommer då bussar och torgmöten att prioriteras framför digitala motorvägar och möten. Och traditionell press, radio och tv framför medier på internet.

Vilka är det man möter på nätet? De allra flesta, är det enkla svaret. Omkring 90 procent av svenskarna har tillgång till internet och 37 procent säger sig läsa bloggar. All webbstatistik är lite opålitlig och behöver uppdateras ideligen för att registrera alla trender, men några siffror sticker onekligen ut och väcker frågor.
Till exempel uppger webbanalysföretaget Iconvert att 96 procent av alla kvinnor i åldern 19-20 år har ett konto på Facebook. Det handlar alltså om förstagångsväljare som partierna vill komma åt till varje pris. Men hur ska man gå till väga? Vill särskilt många i den här gruppen bli ett "fan" till Andreas Carlgren när han lockar med sin DN Debatt-artikel från 4 januari? Knappast.

På konferensen När tekniken förändrar politiken arrangerad av tidskriften Fokus och sajten makthavare.se i höstas slogs det fast att den digitala utvecklingen har förändrat förutsättningarna för politiskt arbete. Piratpartiet har som enda svenska parti förstått detta och bland annat belönats med en framgång i valet till Europaparlamentet.
Övriga partier tycks vara fast i tanken att "kommunicera ut" budskapet. Även om detta nu sker i högre utsträckningar via bloggar och Facebook, används de nya medierna fortfarande som en envägskommunikation, inte den tvåvägskommunikation det är tänkt att vara. Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010.

Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som "change". Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

De svenska partiföreträdarna borde alltså snarare träda tillbaka från sina taffliga försök att vara ungdomliga. Internet är ett bra sätt för dem att kommunicera med de redan trogna, men inte direkt med väljarna. Det enda som kan hända är tyvärr negativt, att man gör bort sig. Bättre då att de som kan modern kommunikation ser till att partiets frågor diskuteras i dessa forum.
Partierna borde inför valrörelsen sätta sina högsta ledare i bloggkarantän, eller åtminstone med kraftiga restriktioner, tills de har något att berätta.