Publ:050803


Jämställdhet skapar bara vinnare

DEBATT: Om jämställdhet är en vinst för alla, hur kommer det sig då att vi gång på gång fastnar i en debatt som rubriceras som "könskrig"? Förklaringen är att ett fåtal vänsterfeminister dominerat scenen, skriver Erik Ullenhag.


Läs upp
Skriv ut Skicka Dela

Det finns knappast någon pappaledig man som ångrar att han stannat hemma med sitt barn eller någon familj som beklagar sig över att de lever alltför jämställt. Mycket få anställda på arbetsplatser med en jämn könsfördelning ser den jämställda arbetsplatsen som ett problem.
Däremot finns det många män som ångrar att de ägnade för mycket tid åt arbete när barnen var små. Många kvinnor har offrat sin personliga utveckling och sitt jobb för att kunna sköta hemarbetet. Och på ett stort antal ojämställda arbetsplatser ser vi nackdelarna med enkönade miljöer.

Arbetet för jämställdhet är helt enkelt en "win-win"-situation. Såväl kvinnor som män tjänar på ett mer jämställt samhälle. Fler närvarande fäder är bra för såväl barnen som papporna. Fler kvinnor som får lika chanser i arbetslivet som män gynnar såväl personlig som samhällelig utveckling. Alla vi som anser att intelligensen är jämnt fördelad mellan könen inser att samhället förlorar på att en så stor andel av professorerna och företagsledarna är män.
Men om nu jämställdhet är en vinst för alla, hur kommer det sig då att vi gång på gång fastnar i en debatt som rubriceras som "könskrig"? Förklaringen är att ett fåtal vänsterfeminister dominerat scenen och gjort ett par häpnadsväckande uttalanden.
Ireen von Wachenfeldt, nu avgången ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer, sade för en tid sedan att "alla män är djur". Påståendet kan vara sant om det används i sin vetenskapliga betydelse om att människan är ett djur. Men Wachenfeldt menade knappast att alla människor, såväl kvinnor som män är djur, utan att alla män är djur genom att de är potentiella våldsverkare. Är det så? Knappast. Visst står män för den absoluta majoriteten av våldet i samhället och den absoluta majoriteten av dem som lever i skräck eftersom de utsätts för våld i hemmet är kvinnor. Men — och det är ett viktigt men — den absoluta majoriteten av män slår inte. Genom Wachenfeldts syn höjs dock tonläget i debatten. I stället för att arbeta för att motverka våldet och skydda drabbade kvinnor hamnar vi i en kvasidiskussion om huruvida män är djur.

Under sommaren var det ambassadör Margareta Winberg som hamnade i förenklingarnas fälla när hon hävdade att svenska män slår kvinnor för att visa att de fortfarande har makten över dem trots att männen förlorat makt utanför hemmet. Den underliggande tanken är således att våldet mot kvinnor ökar i ett samhälle i takt med att samhället blir mer jämställt. Visst kan det säkert finnas exempel på män som slår som försöker förklara sina övergrepp med den ökande jämställdheten i samhället. Men det framstår som en obegriplig förklaring till våldet mot kvinnor att Sverige kommit hyggligt långt i jämställdhetsarbetet.
Problemet med Wachenfeldts, Winbergs och några andra vänsterfeministers analyser är att de bäddar för det så kallade könskriget. De ser arbetet för ett mer jämställt samhälle som en kollektiv strid där kön står mot kön utifrån samma kollektivistiska syn som allt sedan Marx propagerat att klass står mot klass. Genom en analys som exkluderar männen från jämställdhetsarbetet och som skapar konflikter försvåras kampen för ett mer jämställt samhälle.

När det gäller våldet mot kvinnor måste samhället vara glasklart i sin reaktion och debatten borde handla om vad som kan göras mer och bättre. Polisen och andra myndigheter behöver få mer kunskap och mer resurser till att utreda och bekämpa våldet. De drabbade kvinnorna måste ges ett bättre skydd genom utökade besöksförbud och i de allra värsta fallen rätt till livvakt. Och stödet till kvinnojourerna ska öka — Wachenfeldts stolligheter får aldrig tillmätas sådan vikt att de leder till indragna bidrag som drabbar misshandlade kvinnor.
För en liberal feminist är målet för jämställdhetsarbetet enkelt. Samhället är jämställt den dag alla människor betraktas och bedöms som individer och inte som representanter för sitt kön.
Tyvärr lever vi långt från det målet och vi kommer aldrig att lyckas utan ett offensivt jämställdhetsarbete. Liberala feminister har i dag en anledning att vara självkritiska — vi är för få som varit på banan och offensivt drivit jämställdhetsarbetet de senaste åren — vi har låtit vänsterfeministernas könskamp dominera debatten.
Efter ett regeringsskifte ska folkpartiet åter gå i spetsen för en jämställdhetsoffensiv. Föräldraförsäkringen bör göras mer individuell och föräldralediga kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden ska stärkas. Ett jämställdhetsperspektiv ska alltid finnas med när politiska beslut fattas. Åtgärderna mot lönediskriminering ska öka och ekonomiska möjligheter för att höja kvinnors löner ska skapas. Skolan ska stå för tydliga värderingar där sexuella trakasserier aldrig accepteras och där föräldrarna får stöd från skolans vuxna att motverka utseendefixeringen. Och förskolan ska ha ett genusperspektiv så att vi inte som i dag låser in även de små barnen i könsroller.

I ett framgångsrikt jämställdhetsarbete behöver kvinnor och män arbeta tillsammans i stället för att fastna i ett könskrig. Jämställdhet är inte en fråga där kön står mot kön utan verklig jämställdhet handlar om att öka individens frihet — såväl kvinnans som mannens.

Erik Ullenhag
riksdagsledamot (fp)


Dagens debattartiklar


00:01 Inget beslut om Forsmarks berg »
00:01 Alliansen ignorerar föräldrar »


Mer på UNT.se




KONTAKT

Debattredaktör
Maria Ripenberg
E-post: debatt@unt.se

Annons



 


 





  Annonsera från 15:-
   Lokus bostad Lokus Jobb Lokus Motor Lokus Köp och Sälj
  Just nu 48470 annonser