Tisdag 9 februari 2010
LevaPubl:051107
Perspektiv: Finns det längre någon forskningspolitik?
Läs upp
Skriv ut
Skicka
Dela
Mitt framför våra ögon händer det. Forskning och forskare försvinner successivt från universiteten som i allt snabbare takt omvandlas till renodlade utbildningsinstitutioner. Det är ett led i en avsiktlig politik från regeringen och dess många medaktörers sida att avakademisera universiteten. Inte nödvändigtvis politisera, men just urholka den akademiska kärnan, försvaga den professionella identiteten och skapa likriktning.
Framför allt för många av de socialdemokratiskt förankrade utbildningspolitikerna, inklusive den tidigare pop- och nuvarande utbildningsministern Pagrotsky, har det fina i kråksången med forskning länge varit en gåta. Varför ska akademiska lärare vid universiteten vara utrustade med den onödiga lyx som forskning i tjänsten innebär. Nej, låt oss ta krafttag och ersätta den akademiskt baserade forskningen med en nyttobaserad, avancerad utredningsverksamhet i samhällets tjänst medan universiteten i framtiden får ägna sig åt att utbilda allt fler. Tror ni mig inte? Tecknen talar för sig själva.
Den akademiska forskarkarriären är under avveckling i Sverige. På många universitetsinstitutioner kan man inte längre anta doktorander eftersom pengarna på universitet inte räcker till. På min egen statsvetenskapliga institution har vi inte antagit nya doktorander på flera år på regelrätt väg.
Vi är långtifrån ensamma om detta. Många institutioner inom humaniora och samhällsvetenskap har drabbats av samma sak. Alltfler med fasta tjänster men utan tid för forskning i tjänsten, lektorer såväl som professorer, tvingas oavbrutet söka medel utanför universitetet, ofta med klent resultat eftersom pengapotterna är så begränsade.
Nu har alltså steget tagits även för den forskarutbildning som i den officiella söndagsförkunnelsen utgör ett av universitetens absoluta kärnområden. Statsmakterna vägrar av outgrundliga skäl att längre ta ordentligt ansvar för den utbildningen.
Samtidigt är det ett moment 22. Få, om ens någon av de stora externa forskningsfinansiärerna beviljar nämligen pengar till doktorandtjänster. Varför inte, kan man undra? Jo, detta anser man vara universitetens uppgift.
Det är klart att forskning i formell mening pågår: projekt etableras, artiklar skrivs, till och med böcker ser då och då dagens ljus. Men forskning i reell bemärkelse, det koncentrerade tänkandet, de många misslyckandena när hypoteser visar sig inte stämma eller material saknas, de sällsynta genombrott då ny empirisk kunskap uppenbaras, den krymper med förfärande hastighet. Kvar finns ett ansökningsmaskineri och en utbildning som växer.
Fler och fler i en årskull slussas genom program, kurser och yrkesutbildningar av kompetenta, ofta engagerade men inte längre så forskande lärare. Det är en stor förändring vi nu bevittnar. Forskningsanknytningen i den högre utbildningen har varit en starkt hyllad princip i den svenska utbildningspolitiken. Forskande lärare har varit en garanti för att den kunskapsutveckling som går snabbt framåt inom så många områden kan göras begriplig genom lärare som själva hänger med och deltar aktivt i den utvecklingen.
Men sådan "lyx" har svenska universitet och högskolor inte längre råd med. Universitetslärarna ska undervisa, gärna åtta till fem och förbereda sig på "kontoret" så man vet var de håller hus. Därutöver ska de skriva forskningsansökningar, för i en obestämd och alltmer osannolik framtid hägrar fortfarande hoppet om att av-akademiseringen ska brytas. Då och då vågar sig någon fram och uttrycker den frustration som många känner. Det ska man akta sig för, för reaktionen från makten är ofta den som möter det bortskämda barnet. Sluta gnäll — ser du inte hur bra du har det?
"Forskargnället"som det så nedsättande heter i de utbildningspolitiska kretsar där till och med beteckningen "akademisk" förvandlats till ett skällsord, är emellertid inget annat än en kritisk granskning av makten.
I högskoleförordningen står det att sådan granskning ingår i universitetens uppgifter. Regeringen å sin sida har till uppgift att bedriva en genomtänkt och långsiktigt hållbar forskningspolitik. I dag mer än någonsin lyser den med sin frånvaro. Så det är klart vi gnäller.
Framför allt för många av de socialdemokratiskt förankrade utbildningspolitikerna, inklusive den tidigare pop- och nuvarande utbildningsministern Pagrotsky, har det fina i kråksången med forskning länge varit en gåta. Varför ska akademiska lärare vid universiteten vara utrustade med den onödiga lyx som forskning i tjänsten innebär. Nej, låt oss ta krafttag och ersätta den akademiskt baserade forskningen med en nyttobaserad, avancerad utredningsverksamhet i samhällets tjänst medan universiteten i framtiden får ägna sig åt att utbilda allt fler. Tror ni mig inte? Tecknen talar för sig själva.
Den akademiska forskarkarriären är under avveckling i Sverige. På många universitetsinstitutioner kan man inte längre anta doktorander eftersom pengarna på universitet inte räcker till. På min egen statsvetenskapliga institution har vi inte antagit nya doktorander på flera år på regelrätt väg.
Vi är långtifrån ensamma om detta. Många institutioner inom humaniora och samhällsvetenskap har drabbats av samma sak. Alltfler med fasta tjänster men utan tid för forskning i tjänsten, lektorer såväl som professorer, tvingas oavbrutet söka medel utanför universitetet, ofta med klent resultat eftersom pengapotterna är så begränsade.
Nu har alltså steget tagits även för den forskarutbildning som i den officiella söndagsförkunnelsen utgör ett av universitetens absoluta kärnområden. Statsmakterna vägrar av outgrundliga skäl att längre ta ordentligt ansvar för den utbildningen.
Samtidigt är det ett moment 22. Få, om ens någon av de stora externa forskningsfinansiärerna beviljar nämligen pengar till doktorandtjänster. Varför inte, kan man undra? Jo, detta anser man vara universitetens uppgift.
Det är klart att forskning i formell mening pågår: projekt etableras, artiklar skrivs, till och med böcker ser då och då dagens ljus. Men forskning i reell bemärkelse, det koncentrerade tänkandet, de många misslyckandena när hypoteser visar sig inte stämma eller material saknas, de sällsynta genombrott då ny empirisk kunskap uppenbaras, den krymper med förfärande hastighet. Kvar finns ett ansökningsmaskineri och en utbildning som växer.
Fler och fler i en årskull slussas genom program, kurser och yrkesutbildningar av kompetenta, ofta engagerade men inte längre så forskande lärare. Det är en stor förändring vi nu bevittnar. Forskningsanknytningen i den högre utbildningen har varit en starkt hyllad princip i den svenska utbildningspolitiken. Forskande lärare har varit en garanti för att den kunskapsutveckling som går snabbt framåt inom så många områden kan göras begriplig genom lärare som själva hänger med och deltar aktivt i den utvecklingen.
Men sådan "lyx" har svenska universitet och högskolor inte längre råd med. Universitetslärarna ska undervisa, gärna åtta till fem och förbereda sig på "kontoret" så man vet var de håller hus. Därutöver ska de skriva forskningsansökningar, för i en obestämd och alltmer osannolik framtid hägrar fortfarande hoppet om att av-akademiseringen ska brytas. Då och då vågar sig någon fram och uttrycker den frustration som många känner. Det ska man akta sig för, för reaktionen från makten är ofta den som möter det bortskämda barnet. Sluta gnäll — ser du inte hur bra du har det?
"Forskargnället"som det så nedsättande heter i de utbildningspolitiska kretsar där till och med beteckningen "akademisk" förvandlats till ett skällsord, är emellertid inget annat än en kritisk granskning av makten.
I högskoleförordningen står det att sådan granskning ingår i universitetens uppgifter. Regeringen å sin sida har till uppgift att bedriva en genomtänkt och långsiktigt hållbar forskningspolitik. I dag mer än någonsin lyser den med sin frånvaro. Så det är klart vi gnäller.
Li Bennic-Björkman
friståendne kolumnist
friståendne kolumnist
Alliansen ignorerar föräldrar
Inget beslut om Forsmarks berg
Enköping - historielös stad
Läs mer: Stadsmiljön i Uppsala
Ändra Östersjöns räddningsplan
Läs mer: Vad gör vi med jorden?
Uppsala kan bli nya flaskhalsen
Urholkad Las kräver ny modell
Gör om forskarnas karriärsystem
Vi måste samarbeta om skogen
Läs mer: Vad gör vi med jorden?
Dagens debattartiklar
00:01 Inget beslut om Forsmarks berg »
00:01 Alliansen ignorerar föräldrar »
Mer på UNT.se
REGLER FÖR DEBATTARTIKLAR
Läs vilka regler som gäller för debattartiklar på Åsikt Uppsala. »KONTAKT
DebattredaktörMaria Ripenberg
E-post: debatt@unt.se
Annons
Sök bland tusentals recept i UNT:s kokbok. 
Prenumerera på nyhetsbrevet från unt.se 
Gillar du golf? Titta in på UNT:s golfsajt 
Hur bra är du på sudoku?
Nyheter
16:48 Konferens om stadsutveckling15:49 Uppsägningar klara på UNT
14:55 Politiker dömd för grov förskingring
13:50 Tre män gripna för dödsskjutning
13:32 Ny gymnasiemässa i Uppsala
11:00 Unga gillar sina fritidsgårdar
10:54 Styrande i länet kräver svar om tåg
10:44 Efterlyst häktad för mordförsök
10:10 Uppsalakvinna omkom i London
10:00 "Jag får inga pengar för januari"
09:48 Personbil och timmerbil i krock
08:00 Säljrekord för Icabutiker i Uppsala
Kultur & Nöje
15:32 Neil Dudgeon tar över i Midsomer15:19 Nya namn till årets Tupp
13:11 Big Comedy ger skrattgaranti
11:52 Colin Firth i sitt livs roll
11:40 Fokus på Polanski trots frånvaro
Sport
15:22 Eskhult: Det känns inget vidare15:05 Magnus Wikman ny förbundskapten
08:00 Gaddefors testas inför matchen
22:30 SSL-lagen vill inte ha upp fler lag från stan
17:31 "Vi blir livsfarliga"
Vad fick grannen ge för sitt hus? Hela listan med lagfarter. 
Köp dagens UNT som e-tidning. 
Har någon i bekantskapskretsen gift sig? 
Sök bland aktuella evenemang.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden.
