I bör­jan av feb­ru­a­ri fick två pro­fes­so­rer i ma­te­ma­tik vid Upp­sa­la uni­ver­si­tet ett er­bju­dan­de om en eko­no­misk upp­gö­rel­se mot att de sade upp sig med ome­del­bar ver­kan, ett er­bju­dan­de som de ac­cep­te­ra­de. Men det ver­kar som om de bäg­ge pro­fes­so­rer­na ändå inte var nöj­da med upp­gö­rel­sen, för gans­ka snart bör­ja­de brev och ar­tik­lar som var starkt kri­tis­ka mot uni­ver­si­tets­ad­mi­nist­ra­tio­nen cir­ku­le­ra i aka­de­mi­ska kret­sar över hela värl­den och i lo­ka­la me­di­er. Det är bara ni­vån och ab­sur­di­te­ten i des­sa an­kla­gel­ser som gör att jag inte kan fort­sät­ta att tiga.
I mer än två år har vår in­sti­tu­tion käm­pat med all­var­li­ga kon­flik­ter mel­lan en li­ten grupp fors­ka­re å ena si­dan, och in­sti­tu­tions­led­ning­en och uni­ver­si­tets­led­ning­en å den and­ra. Den för­ra grup­pen, som har va­rit miss­nöjd med hur sty­rel­se och led­ning skö­ter in­sti­tu­tio­nen, har dra­git i gång en kam­panj med in­si­nu­a­tio­ner, kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er och per­son­an­grepp mot vis­sa in­di­vi­der, vil­ket alla har kun­nat be­vitt­na, di­rekt el­ler via e-post.
Trots att ing­en av de på så vis an­kla­ga­de per­so­ner­na nå­gon­sin be­fun­nits skyl­dig till att ha fe­lat, så blev in­sti­tu­tio­nens norm­a­la verk­sam­het vid fle­ra till­fäl­len i det när­mas­te som för­la­mad, ef­ter­som an­kla­gel­ser mås­te be­mö­tas.
I ett för­sök att för­hind­ra yt­ter­li­ga­re de­mo­ra­li­ser­ing läm­na­de pre­fek­ten vå­ren 2006 sitt upp­drag och jag för­ord­na­des som ef­ter­trä­da­re då jag inte hade va­rit in­dra­gen i kon­flik­ten. Si­tu­a­tio­nen för­bätt­ra­des nå­got men för­vär­ra­des igen un­der hös­ten. I no­vem­ber för­ra året be­slöt uni­ver­si­tets­ad­mi­nist­ra­tio­nen att fö­re­ta den in­ter­na ar­bets­mil­jö­un­der­sök­ning som i sin tur bland an­nat led­de till hän­del­ser­na i feb­ru­a­ri.
Det har an­tytts att er­bju­dan­det att säga upp sig skul­le ha be­rott på en över­re­ak­tion från uni­ver­si­te­tets sida och att si­tu­a­tio­nen i själ­va ver­ket inte var all­var­lig nog för att mo­ti­vera en så dras­tisk åt­gärd. Vis­ser­li­gen mås­te man i en ve­ten­skap­lig mil­jö to­le­re­ra ett visst mått av ex­cent­ri­ci­tet och ego som nor­malt är oac­cep­ta­belt, men även i uni­ver­si­tets­värl­den finns det en gräns - och den grän­sen be­stäms av hur den öv­ri­ga per­so­na­len på­ver­kas. Vår in­sti­tu­tion är en ar­bets­plats med näs­tan hund­ra per­so­ner. När stress­ni­vån på­ver­kar män­ni­skors häl­sa och för­må­ga att ut­fö­ra sitt ar­be­te är det yt­terst all­var­ligt.
Dess­utom har me­di­er­na fram­ställt sa­ker och ting så att pro­fes­so­rer­na och grup­pen kring dem skul­le vara re­pre­sen­ta­ti­va för in­sti­tu­tio­nens an­ställ­da i all­män­het. Låt mig bara kort och med ef­ter­tryck säga att så icke är fal­let. Na­tur­ligt­vis har vil­ken mi­no­ri­tet som helst rätt att ha vil­ka åsik­ter som helst, men de har inte rätt att fram­stå som om de vore ta­les­män för samt­li­ga kolleger.
Även om det kan­ske inte är lika re­le­vant för pro­fes­so­rer som har pen­sio­ne­rats el­ler är på väg att pen­sio­ne­ras, så öns­kar vi and­ra ing­en­ting hög­re än att få ar­bets­ro så att vi kan åter­gå till vår forsk­ning och åter ta hand om våra stu­den­ter. Vi har yr­kes­för­plik­tel­ser på åt­skil­li­ga ni­vå­er - ve­ten­skap­li­ga, ut­bild­nings­mäs­si­ga och, inte att för­glöm­ma, gent­emot dem som be­ta­lar våra lö­ner (vil­ket till stor del är skat­te­be­ta­lar­na). Vi be­hö­ver ing­en stor ut­rust­ning för att skö­ta vårt ar­be­te, egent­li­gen bara en mil­jö som är gynn­sam för djupt tän­kan­de och kon­cent­ra­tion.
Att sa­bo­te­ra en så­dan mil­jö kan jäm­fö­ras med att sabotera en fysikerkollegas la­bo­ra­to­ri­um el­ler en radiologkollegas rönt­gen­ut­rust­ning.
Till sist, det är inte min sak att fat­ta be­slut rö­ran­de pro­fes­so­rer, inte nå­gon an­nans vid in­sti­tu­tio­nen hel­ler (pro­fes­so­rer an­ställs av rek­tor, inte av in­sti­tu­tions­sty­rel­ser­na el­ler nå­gon an­nan grupp vid in­sti­tu­tio­ner­na). Jag kan dock inte se hur det hela hade kun­nat skö­tas an­nor­lunda. Lä­get var svårt, kon­flik­ten var allt­för djup och hade på­gått un­der en allt­för lång tid. Kon­sul­ta­tio­ner med Pre­via och den ti­di­ga­re pre­fek­tens be­slut att läm­na sitt upp­drag hade inte hjälpt. Nu kräv­des ett kraft­fullt och av­gö­ran­de be­slut.
Det­ta är ett mång­si­digt dra­ma och alla dess si­dor är kom­pli­ce­ra­de. En sida är emel­ler­tid av en spe­ci­ellt käns­lig na­tur. Den är dess­utom för oss alla inom den aka­de­mi­ska värl­den, i hela värl­den, myck­et cen­tral. Jag tän­ker på den aka­de­mi­ska fri­he­ten.
Det kan fö­re­fal­la som om pro­fes­so­rer­na häv­dar att de be­straf­fats för att de hade gi­vit ut­tryck för sin ve­ten­skap­li­ga över­ty­gel­se. Om så vore fal­let nöd­gas man anta att de­ras åsik­ter skul­le ha bli­vit kän­da först på se­na­re tid.
I själ­va ver­ket är det så att de­ras upp­fatt­ning­ar och ställ­nings­ta­gan­den, in­klu­si­ve de­ras in­ställ­ning till den tilläm­pa­de ma­te­ma­ti­ken, har va­rit väl­kän­da i mång­a år. Pro­fes­so­rer­na har ald­rig blygts in­för att ut­ta­la sina åsik­ter. Jag kän­ner dock inte till nå­got till­fäl­le då de­ras åsik­ter skul­le ha an­vänts mot dem av nå­gon enda per­son vid nå­got enda till­fäl­le. Det är till och med så att, fram till dess att de sade upp sig, så hade de bätt­re ar­bets­för­hål­lan­den än ge­nom­snit­tet av pro­fes­so­rer­na och de till­hör­de de högst av­lö­na­de.
För att yt­ter­li­ga för­tyd­li­ga, så låg ing­en spe­ci­fik över­trä­del­se el­ler för­se­el­se till grund för upp­gö­rel­sen med pro­fes­so­rer­na. Det hand­lar sna­ra­re om en all­män be­döm­ning av de­ras roll vid in­sti­tu­tio­nen som gjorts via ar­bets­mil­jö­un­der­sök­ning­en och pro­fes­so­rer­nas age­ran­de ge­ne­rellt - in­klu­si­ve de­ras fram­trä­dan­de roll i kon­flik­ten - som be­fanns oac­cep­tab­la.
Det­ta var någ­ra kom­men­ta­rer, men jag skul­le ock­så vil­ja stäl­la någ­ra frå­gor.
Jag har för­sökt att för­stå skä­len till det enor­ma kors­tåg i av­sikt att ska­da vårt uni­ver­si­tet på den in­ter­na­tio­nel­la are­nan som vi har upp­levt den se­nas­te ti­den.
Hand­lar det bara om de bäg­ge pro­fes­so­rer­na som an­ser att de­ras jobb orätt­fär­digt har ta­gits ifrån dem, jobb som de vill ha till­ba­ka? Up­pen­bar­li­gen inte. Så vitt jag vet vill de inte åter­gå till sina pro­fes­su­rer. Bäg­ge pla­ne­ra­de se­dan en tid att läm­na oss, en av dem till och med be­rät­ta­de för mig vid ett fler­tal till­fäl­len om sin öns­kan se­dan två år till­ba­ka att läm­na oss (till och med så sent som vid ett sam­tal vi hade sam­ma dag som de hade sitt möte med rek­tor, i sam­band med att de fun­de­ra­de på om de skul­le anta hans an­bud).
Var­för var i så fall rek­tors er­bju­dan­de inte till­freds­stäl­lan­de? Vad mo­ti­ve­rar des­sa of­fent­li­ga an­sträng­ning­ar att miss­kre­di­te­ra oss? Per­son­lig re­vansch­lus­ta? Bara för att universitetet vå­ga­de kri­ti­se­ra de­ras lång­a från­va­ro­pe­ri­o­der från ar­bets­plat­sen el­ler de­ras de­struk­ti­va be­te­en­de?
I ett för­sök att ma­ni­pu­le­ra den all­män­na opi­ni­o­nen har mång­a ar­gu­ment an­vänts i syf­te att ska­da vårt uni­ver­si­tets ryk­te, mång­a av dem mot­sä­gel­se­ful­la. Den som nog­grant följt me­di­e­be­vak­ning­en kan ha no­te­rat någ­ra dis­kre­pan­ser.
Myck­et har ex­em­pel­vis gjorts av choc­ken och över­rask­ning­en som pro­fes­so­rer­na upp­lev­de när de möt­te rek­tor, men ändå kom de väl för­be­red­da in­för vad som skul­le kun­na kom­ma att ske - de hade dol­da band­spe­la­re med sig. En an­nan sak är att det har fö­re­kom­mit kri­tik mot att de­ras åsik­ter skul­le ha "tys­tats ned" av uni­ver­si­te­tet, och ändå är det näs­tan ute­slu­tan­de de­ras och de­ras föl­je­sla­ga­res rös­ter som har hörts och synts vid in­sti­tu­tio­nen och i me­di­er­na.
Men den mest skan­dal­ö­sa an­kla­gel­sen rör rek­tor och hans roll vid "öde­läg­gel­sen" av in­sti­tu­tio­nens ar­bets­mil­jö. I själ­va ver­ket har in­sti­tu­tio­nen inte va­rit i nå­got som helst be­hov av "hjälp" i det­ta av­se­en­de, vår ar­bets­mil­jö hade öde­lagts full­stän­digt re­dan in­nan nu­va­ran­de rek­tor ens var ut­nämnd. Den stör­sta kri­sen vi drab­ba­des av var san­no­likt den un­der vå­ren 2006 då för­re pre­fek­ten tving­a­des bort. För att klar­gö­ra kro­no­lo­gin så hade vi först en ut­sträckt kon­flikt, där­ef­ter ar­bets­mil­jö­un­der­sök­ning­en, och först där­ef­ter sade pro­fes­so­rer­na upp sig. Inte i om­vänd tids­ord­ning. Det är till och med så att vår ar­bets­mil­jö har för­bätt­rats på se­na­re tid, olyck­ligt­vis på be­kost­nad av att uni­ver­si­tets­ad­mi­nist­ra­tio­nen nu har bli­vit mål för me­di­e­kam­pan­jen.
Yt­ter­li­ga­re en sak mås­te klar­läg­gas.
Tan­ken att in­sti­tu­tio­nens forsk­nings­ka­pa­ci­tet skul­le ha åsam­kats en ir­re­pa­ra­bel ska­da av de se­nas­te hän­del­ser­na har in­get stöd i någ­ra som helst fak­ta.
Vår forsk­nings­verk­sam­het fick höga be­tyg vid en ny­li­gen ge­nom­förd ut­vär­der­ing av in­ter­na­tio­nell ex­per­tis. Vi har fle­ra fors­ka­re av världs­klass verk­sam­ma vid in­sti­tu­tio­nen och goda möj­lig­he­ter att kny­ta yt­ter­li­ga­re yng­re ta­lang­er till vår krets de kom­man­de åren. Vi är en myck­et va­ri­e­rad mix av oli­ka slags in­di­vi­der. Men det vore en uto­pi att för­vän­ta sig att alla all­tid skall tyc­ka lika om all­ting. Vil­ket inte be­ty­der att vi inte tillsammans kan vara fram­gångs­ri­ka. Så­dant har lyc­kats förr.
Vi öm­mar för och vår­dar vår fri­het att ut­ta­la våra åsik­ter, men en så­dan fri­het kan en­dast blomst­ra i en at­mo­sfär av öm­se­si­dig re­spekt. I an­nat fall slu­tar det med att op­po­nen­ter­na öm­se­si­digt skym­far var­and­ra. Per­son­li­ga at­tac­ker på en ar­bets­plats är var­ken be­vis på fri­het el­ler på fram­steg. Så­dant be­te­en­de finns det inte ut­rym­me för på en mul­ti­kul­tu­rell, ci­vi­li­se­rad ar­bets­plats - fram­för allt inte vid ett uni­ver­si­tet.
En sak är jag dock över­ens med or­ga­ni­sa­tö­rer­na av kam­pan­jen om: det­ta är inte bara ett lo­kalt pro­blem, det är ett pro­blem som an­går hela sam­häl­let. Uni­ver­si­te­ten är och skall vara fö­re­bil­der för den yng­re ge­ne­ra­tio­nen och i den­na egen­skap bi­drar de yt­terst i for­man­det av vår fram­tid.
Ma­ciej Klimek
pro­fes­sor i ma­te­ma­tik, pre­fekt
UNT 21/6 2007