- När ens pappa eller mamma är artist på Jamaica, föds man, så att säga, in i musikens värld. Om ens pappa spelar på ett soundsystem är det vanligt att man går i hans fotspår. Det är en livsstil och tillika en industri som utgör en ansenlig del av Jamaicas ekonomi, säger Robbo Ranx, dj vid BBC 1xtra - världens största reggaeradiokanal.

Den amerikanske antropologen Norman Stolzoff har skrivit en doktorsavhandling om soundsystemkulturen på Jamaica. Han menar att reggae följer samma mönster som resten av den jamaicanska ekonomin - man har störst förtroende för dem som står en nära.
- Den jamaicanska musikindustrin är extremt konkurrensinriktad, och den som har en pappa eller farbror i branschen får ett försprång, säger Norman Stolzoff.

I andra branscher brukar man prata om nepotism. Är det en icke-fråga i reggaevärlden?
- Reggaeartister verkar på en marknad med otroligt hård konkurrens. Så det att man är barn till någon kändis är ingen garanti. Se bara på Marley-bröderna. Det tog dem lång tid innan de uppfattades som autentiska. Jag tror att det hade med deras medelklassbakgrund att göra, säger Norman Stolzoff.

Robbo Ranx tror att de starka familjebanden inom reggae kommer av att det är en bransch med många småföretag.
- Om man behöver en ljudtekniker går man inte ut och annonserar efter honom på arbetsförmedlingen. Man tar in någon med samma värderingar och samma syn på musiken - och så lär man upp dem. Bobby Digital lärdes upp av King Jammy, han lärde sig yrket av King Tubby, som i sin tur började sin bana med att jobba för Coxone Dodd. Det är en hel rad med ljudtekniker som har blivit reggaevärldens största producenter. Det är inte alltid blodsband som styr, men det är ändå en familjegrej. Det är en musikstil som förmår att ta vara på de resurser den har.
Norman Stolzoff ser ett mönster där äldre artister knyter yngre förmågor till sig för att förlänga sin egen karriär. En sorts mästare-elev-tradition där de äldre lär upp de yngre. Historiskt finns det mängder av exempel på detta fenomen. Yellowman och Fathead, Supercat och Junior Cat är bara några. I dag är Bounty Killers supergrupp The Alliance är kanske det tydligaste exemplet.
- Tidigare var det ovanligt att reggaeartister höll sig aktuella på Jamaica i mer än ett par år. Att Bounty Killer, Beenie Man, Capleton och Tony Rebel har lyckats hålla sig på toppen så länge är unikt, säger Norman Stolzoff.

Samtidigt som rangordningen säkrar äldre artisters karriärer, tror Norman Stolzoff att den utgör att stort hinder för kvinnor som vill in i branschen.
- Man visar respekt för en patriarkal fadersfigur. De unga artisterna i The Alliance kallar Bounty Killer för pappa. Det är svårt att verka utanför det här systemet - därför är det så ont om kvinnor inom reggae.
Hur kommer det sig att folk på Jamaica väljer att förlita sig på sina närmaste? Norman Stolzoff tror att det beror på att Jamaica saknar många av de institutioner som finns i västvärlden.
- På Jamaica är det få som har möjlighet att skaffa sig en högre utbildning. Det innebär att unga människor inte har samma möjlighet att lämna hemmet, resa runt och tänka självständiga tankar. Det finns heller inte särskilt mycket utrymme för oberoende organisationer och folkrörelser. Se bara på kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, de saknar både lagligt och polisiärt skydd på Jamaica.

Finns det ett samband mellan de starka familjebanden och reggaemusikens starka fokus på den egna traditionen? Norman Stolzoff säger att en sak som särskiljer reggae från västvärldens konst och musikstilar är avsaknaden av ett avantgarde, som bryter med gamla traditioner.
- På Jamaica har du i princip två traditioner, reggae och dancehall, som samexisterar och som återkommer med jämna mellanrum. Ett tag är det danslåtar, sen är det roots, sen är det våldslyrik. Trenderna och rytmerna avlöser varandra och återkommer med jämna mellanrum. Men det bildas inga nya genrer. Här i USA är det tvärtom. Man brukar säga att varje låt inom dansmusiken är en egen genre. Reggaemusiken är otroligt innovativ och den utvecklas ständigt, men alla nya uttryck införlivas i traditionen. Därför får man inga nya genrer på Jamaica. Den brittiske forskaren Paul Gilroy kallade fenomenet för "the changing same", och enligt honom ett mönster som återkommer i kulturer som har afrikanska rötter.

En intressant aspekt av reggaemusikens familjära förgrening ser man i artisternas namn. Chaka Demus och Junior Demus härstammade stilmässigt från 80-talsdeejayn Nicodemus, därför tog de samma "efternamn" som honom. Flera av de som har brölat i Burro Bantons fotspår har också tagit en del av hans artistnamn. Den mest kände är Buju Banton, men det finns även Mega Banton, Pato Banton och Starkey Banton. Det finns till och med en svensk artist som kallar sig Lasse Banton, och en tysk - Uwe Banton.
Roger Robinson kallades Robbo av sina skolkamrater. När han började bli ett namn att räkna med i reggaevärlden började lade hans vänner till Ranking, som så småningom förkortades till Ranx. Robbo Ranx säger att namn och titlar är något man i många fall får av sin publik. Sedan är det upp till artisten att försvara och göra skäl för sin titel.