Kuslighet övergår i medkänsla

FOTO:Folkets bio.

En rysare med standardingredienser, men också en lågmäld känslighet och sorg, tycker Nils Bingefors.

FILMRECENSION

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Kommentera

Dela

Barnhemmet
Regi: Juan Antonio Bayona
I rollerna: Belén Rueda, Fernando Cayo, Roger Princep, Mabel Rivera, Montserat Carulla, Geraldine Chaplin med flera.

Mycket går igen i spökfilmsgenren. Ett stort, gammalt hus med ett mystiskt förflutet är obligatoriskt. Barn, som genom sin natur är särskilt känsliga för varsel från andra sidan, är också en standardingrediens. Det är delar av genren. Sedan hänger allt på hur det görs. Barnhemmet, långfilmsdebut för Juan Antonio Bayona, hör till de bättre från senare tid.
Laura återvänder med man och son till barnhemmet där hon växte upp. Nu är hon där för att ta över det gamla huset, rusta upp och starta ett hem för handikappade barn. De gamla lekkamraterna hon hade som liten på hemmet har hon inte träffat sedan hon adopterades och fick lämna barnhemmet. När sonen nu börjar berätta om sina nya, osynliga vänner är det något som ger anledning till oro. Med all rätt ?

Bayona iscensätter historien med en lågmäld känslighet, vilket bara gör den starkare. Det är inte mycket av häftiga effekter, snarare en krypande känsla som växer sig starkare.
Där finns också tillräckligt mycket av mänskligt drama (och lite av en kriminalintrig) för att man ska kunna uppskatta filmen även om man inte är intresserad av det övernaturliga.
Belén Rueda, i rollen som Laura, bär upp större delen av filmen med en kombination av styrka och djup. Nästan omärkligt går hon från yttre till inre verklighet. I en liten roll dyker också Geraldine Chaplin upp och lämnar ett starkt intryck.

Det märkliga, för en spökfilm, är att kusligheterna är som mest påtagliga runt mitten av filmen. Sedan övergår känslan mer och mer i en sorgsen, ömsint medkänsla för levande och döda själar.

Av: Nils Bingefors

Kommentera artikeln»
Läs 1 tidigare kommentar»

Kommentarer till artikeln

Så rätt!

Är inte så mycket för att läsa recensioner men tycker verkligen att Nils Bingefors satte den. Exakt som han skriver är det. Längtar tills El Orfanato kommer på dvd så man får fyllas med extramaterial och commentary.

Av: Tomás , Jul 27 2008 kl 20:29

Anmäl

Kommentera artikeln»

Osminkat 1600-tal

RECENSION: Regissören Peter Greenaway blåser liv i konstnärsgeniet och människan Rembrandt i filmen Nattvakten, en osminkad berättelse om kärlek, död och intriger i 1600-talets dekadenta Amsterdam, konstaterar Björn Lövenlid.

Kommentera artikeln» | Läs artikeln »

ÄNNU FLER RECENSIONER

Kultur: FILM. Mer film? Här hittar du ännu fler, lite äldre recensioner.

Jorden runt med The Sims

RECENSION: Electronic Arts expansionsfabrik rullar på i regelbunden takt - som vanligt när det gäller den omåttligt populära The Sims-serien - men den här gången är saker inte riktigt sig lika.

Kommentera artikeln» | Läs artikeln »

Tråkiga minimojer

RECENSION: Luc Bessons Arthur och Maltazard väger pinsamt lätt i jämförelse med höstens konkurrenstäta biorepertoar i den animerade genren, skriver Hanif Sabzevari.