Publ:091113

Brist på rädsla 2012

Det är två år in i framtiden och jorden ska gå under. Effekterna är bra men varför är människorna inte fullständigt skräckslagna? undrar Emma Dahlin som sett filmen som heter just 2012.

FILMRECENSION

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Kommentera

Dela

2012
Regi: Roland Emmerich.
Manus: Roland Emmerich & Harald Kloser.
Foto: Dean Semler.
Musik: Harald Kloser & Thomas Wander.
I rollerna: John Cusack, Amanda Peet, Thandie Newton, Woody Harrelson m.fl.

Familjeromantik blandas med jordens undergång i 2012. Emmerich är tillbaka med ännu ett mäktigt katastrofepos. Hotet mot mänskligheten började redan i Independence Day och fortsatte sedan med The Day After Tomorrow. Man får lite känslan att Emmerich gör samma film om och om igen, men med bättre och fler specialeffekter. 2012 är i alla fall inspirerad av vad som händer när Mayakalendern tar slut den 21 december 2012. En vetenskapsman upptäcker att sanningen inte ligger så långt från mayafolkets förutsägelser. Vi följer Jackson Curtis (John Cusack), en frånskild tvåbarnsfar, beredd att göra vad som helst för att rädda sin familj från jordens undergång.

Specialeffekterna är oklanderliga och regissören öser på mer än vanligt. Det är också effekterna som är filmens stora behållning. Hela tiden byggs spänningen upp mer och mer, men det eskalerar aldrig i något. Vägar kollapsar strax bakom bilen som rusar fram, stora eldklot far fram, byggnader störtar och vågor sköljer bort hela städer. Visst är det snyggt, men aldrig engagerande och här finns problemet med 2012. Emmerich är så upptagen med att fokusera på häftiga specialeffekter att han glömmer resten, för mycket till historia är det inte.

Karaktärerna är till exempel inte särskilt övertygande. Samtidigt som världen går under runt omkring dem verkar de ändå ha tid till att stanna upp för långa kärleksförklaringar till varandra och familjemys. Var är paniken? Var är förtvivlan? Varför är människorna inte fullständigt skräckslagna? Filmen är fylld med allt för många klichéer och är kolossalt förutsägbar. Utöver detta har Emmerich en rätt tragisk syn på kvinnor, de tar hand om barnen medan männen ser till att rädda världen. De gånger en kvinna förekommer är det i egenskap av mamma, fru, flickvän eller dotter. Men, som sagt, specialeffekterna är fantastiska.

Av: Emma Dahlin

Kommentera artikeln»

Osminkat 1600-tal

RECENSION: Regissören Peter Greenaway blåser liv i konstnärsgeniet och människan Rembrandt i filmen Nattvakten, en osminkad berättelse om kärlek, död och intriger i 1600-talets dekadenta Amsterdam, konstaterar Björn Lövenlid.

Kommentera artikeln» | Läs artikeln »

ÄNNU FLER RECENSIONER

Kultur: FILM. Mer film? Här hittar du ännu fler, lite äldre recensioner.

Jorden runt med The Sims

RECENSION: Electronic Arts expansionsfabrik rullar på i regelbunden takt - som vanligt när det gäller den omåttligt populära The Sims-serien - men den här gången är saker inte riktigt sig lika.

Kommentera artikeln» | Läs artikeln »

Tråkiga minimojer

RECENSION: Luc Bessons Arthur och Maltazard väger pinsamt lätt i jämförelse med höstens konkurrenstäta biorepertoar i den animerade genren, skriver Hanif Sabzevari.