Publ:091127

FOTO:Nordisk film Lisbeth Salander tar hämnd på gubbväldet i Luftslottet som sprängdes.

Utdraget slut

Noomi Rapace i rollen som Lisbeth Salander bär upp hela filmen, konstaterar Emma Dahlin som har sett den sista delen i den populära Millenniumtrilogin.

FILMRECENSION

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Kommentera

Dela

Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredsson.
Manus: Ulf Rydberg.
Foto: Peter Mokrosinski.
Musik: Jacob Groth.
I rollerna: Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Lena Endre, m.fl.

Stieg Larssons Millennium-trilogi har kommit att bli omåttligt populär. Den avslutande delen, Luftslottet som sprängdes, är en lång uppgörelse där journalisten Mikael Blomkvist ska rentvå Lisbeth Salanders namn i en artikel i tidskriften Millennium. Vi får också veta mer om Salanders bakgrund. Mord, prostitution och trafficking inom psykiatrin, polisen och rättsväsendet kan kopplas ihop med Salanders uppväxt visar det sig. Här eskalerar Rape-revenge-temat i Salanders njutning av hämnden mot patriarkatet, där man gett männen makt på kvinnors bekostnad.

I än högre grad än de två andra filmerna, Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden, spelar mediet en viktig roll. Mobiltelefonen och internet blir många gånger Salanders förbindelse med omvärlden. Hennes sätt att kommunicera handlar mindre om det talade ordet och mer om kommunikation via nya medier. Hon är hackare, vilket belyser hennes kunskap och förståelse för tekniska system. Kanske är det så att den tekniska världen är förståelig och greppbar, när samhället utanför blir allt svårare att begripa sig på. De nya medierna har i vårt teknologiska samhälle fått en allt större plats och detta uppmärksammar författaren på ett intressant sätt som får välförtjänt utrymme också i filmerna.

Lisbeth Salander är, förutom hanteringen av medierna, tveklöst filmens stora behållning, precis som i de föregående filmerna. Den ovanligt muskulösa hjältinnan frångår på ett uppfriskande sätt de vanliga stereotypa filmkaraktärerna vi ofta ställs inför.

Svårigheten med en avslutande del i en trilogi är att få den att även hålla som självständig film, vilket Luftslottet som sprängdes lider en del av. Det blir mest ett enda långt utdraget slut på dryga två timmar. Dialogen är bitvis obekvämt konstlad och utan större tanke på det sammanhang i vilket den yttras. Musiken är överdrivet vägvisande och filmen hade förmodligen gjort sig bättre som tv-serie än på vita duken.

Av: Emma Dahlin

Kommentera artikeln»

Osminkat 1600-tal

RECENSION: Regissören Peter Greenaway blåser liv i konstnärsgeniet och människan Rembrandt i filmen Nattvakten, en osminkad berättelse om kärlek, död och intriger i 1600-talets dekadenta Amsterdam, konstaterar Björn Lövenlid.

Kommentera artikeln» | Läs artikeln »

ÄNNU FLER RECENSIONER

Kultur: FILM. Mer film? Här hittar du ännu fler, lite äldre recensioner.

Jorden runt med The Sims

RECENSION: Electronic Arts expansionsfabrik rullar på i regelbunden takt - som vanligt när det gäller den omåttligt populära The Sims-serien - men den här gången är saker inte riktigt sig lika.

Kommentera artikeln» | Läs artikeln »

Tråkiga minimojer

RECENSION: Luc Bessons Arthur och Maltazard väger pinsamt lätt i jämförelse med höstens konkurrenstäta biorepertoar i den animerade genren, skriver Hanif Sabzevari.