Publ:090903

Unt.se » Fredag » Dator&TV-spel » Artikel

Svart magi och cybernetiskt förstärkta nazister - inte riktigt lika relevanta idag som för 17 år sedan.

Wolfenstein som dussinaction

Wolfenstein och Id Software är inte längre synonyma med innovation och revolution. Nya Wolfenstein har blivit en dussinshooter mot en historisk kuliss, skriver Michael Gill.

SPELRECENSION

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Kommentera

Dela

Wolfenstein
Företag: Raven Software/id Software
Plattform: PC (PS3, Xbox 360)
Genre: Action
Ungefärligt pris: 449 kr

Att blicka tillbaka 17 år i datorspelshistorien är som att gräva sig tillbaka till den mörkaste medeltid. Eoner av tid har förflutit sedan de dagar då datorspelandet var så långsamt och begränsat som det var då, 1992. Den verkliga brytpunkten - som lyfte hemdatorn till det spelmonster den nu måste räknas till - kom först fyra år senare, när det tekniska mästerverket Quake släpptes. Id Software, med programmeringsgeniet John Carmack bakom tangenterna, revolutionerade spelvärlden och synen på datorn som spelplattform. Men grunden för den elektroniska omstörtningen la John Carmack och Id Software alltså 1992, med ur-fps:et (first person shooter) Wolfenstein 3D. Polsk-amerikanske soldaten BJ Blazkowicz rymde från ett jättelikt nazistslott och spöade en Hitler iklädd robotrustning. Resten är historia.

BJ Blazkowicz är tillbaka, både på gott och ont. Wolfenstein och Id Software är inte längre synonyma med innovation och revolution, så som de en gång var. Wolfenstein har gått och blivit en dussinshooter som ingen riktigt bryr sig om - och det är väl till viss del motiverat. 2009-versionen av Wolfenstein har ett par riktigt underhållande stunder (och nazister med övernaturliga krafter är ju svårslagna som ultimata bad guys), men allt som allt bjuds man inte på någon upplevelse att minnas. Buskisaction mot historisk kuliss (i ett spel med lätt föråldrat utseende) känns inte längre särskilt fräscht och nyskapande. Raven Software försöker visserligen bädda in spelet i en fängslande historia - men sättet den berättas på är mindre lyckad. Flerspelarläget ger visserligen spelet en något lite längre livslängd, men det är svårt att förstå varför id inte lät erkända Splash Damage (som gjort Wolfenstein: Enemy Territory) få chansen att utveckla spelläget ytterligare.

Mycket har hänt på den tiden som flytt sedan världens datorspelare för första gången bröt sig ut ur sitt Wolfenstein-fängelse. Tyvärr har den legendariska spelserien inte hängt med i utvecklingen. Det är dags att pensionera BJ Blazkowicz nu.

Av: Michael Gill

Kommentera artikeln»

En bonus för alla Noitu Love-älskare

RECENSION: Ivory Springs är inte lika tydligt är en hyllning till Cave Story som Legend of Princess var till Zelda-serien, men det är ändå väldigt tydligt var inspirationen kommer ifrån, skriver Michael Gill.

Läs artikeln »

Snyggt och djupt, men förutsägbart

RECENSION: Virtua Tennis 2009 tillhör den seriösare skaran tennisspel och har ett djupt karriärsläge samt en hel del alternativ till hur man vill träna och modifiera sin egen Björn Borg, skriver Michael Gill.

Läs artikeln »

Woods golfens konung

RECENSION: bland de få nyheterna finner man bland annat ett dynamiskt vädersystem, ett nytt analogt puttningssätt och ett träningsläge som till och med är bättre än vad det var förra året, skriver Michael Gill.

Läs artikeln »

Livet genom ett förstoringsglas

RECENSION: Att se inte bara sin egen karaktär, utan också dennes grannar och vänner, åldras, skaffa barn och slutligen dö (tack och lov så går det faktiskt att stänga av döden) är en märklig känsla, skriver Michael Gill.