Överallt sökande efter den lilla essensen som gör det perfekta dansgolvet, den perfekta kvällen samt mig och den övriga mänskligheten till lite bättre människor.
Efter år av empriska undersökningar på alla möjliga klubbar världen över kan jag avslöja en av de huvudsakliga ingredienserna i häxbrygden. Svaret stavas manlig homosexualitet. The only gay in the village som flyttar till storstan har alltid spelat huvudrollen så väl framför som bakom skivspelarna på många av de mest mytomspunna klubbarna. Han har inte vallfärdat till schlagern, som i det här landet, utan till discon, housen och technon.

Dansgolven på de här klubbarna är helt ointresserade av att du skall visa upp dina senaste modefynd, bli skitfull, namedroppa med dj:n eller träffa en livspartner. Sådant får man sköta i toalettkön eller på world wide web dagen efter. Efter något som liknar ett magiskt klockslag blir dansgolvet en fredad plats från tråkigt klubbbeteende som ibland kan uppkomma på andra typer av ställen. Ni vet ölskvättande, ouppbjuden juckdans och killar som bufflar och bråkar. Här är dansen gud och respekteras till fullo. Här skapas det magiska ögonblicket då man på något nyandligt sätt flyter ihop med världsalltet.

När man älskar alla runtomkring sig, inte på ett sexuellt sätt, utan på ett jämlikt, högre plan. Föremålet för kärleken är det som musiken och dansen gör med en, man går totalt upp i dig själv. Det är strängeligen beroendeframkallande när man en gång funnit det, men inte helt lätt att hitta. Det är så att säga ett gäng komponenter som måste stämma... Men för mig är det ett faktum: de homofoba dansgolven är de sämsta dansgolven, där tjejer måste vara tjejer, killar vara killar och trygg ofrihet råder. Sök dig från dem och du kan finna dansgolvshimlen.