Länkar:
Vad tycker du om sommarklubblivet i Uppsala?

Man drack onsdagsöl på Fellini med andra som inte hade åldern inne och undrade om det var alldeles underbart borta på ­Orvars.

Man hade en konstant känsla av att de bästa banden, de roligaste dansgolven och de snyggaste killarna alltid var någon annanstans. Efter ett tag lärde man känna folk, fick stå på gästlistor och det var typ det största som hänt sedan man upptäckte musik och killar. Fyra års kubikmeter vatten har flutit under broarna sedan man fick det där efterlängtade kårleget, och att gå på nation blev snabbt vardag.
Dessa fyra år har gjort mig lite förbryllad och konfunderad över det faktum att en stor del studenter aldrig rör sina studentstjärtar utanför nationerna. Visst, det händer inte hundra grejer per kväll utanför nationerna, men ändå. Man ska helt prompt plugga, fika, äta och klubba på samma ställe med samma grupp människor. Fenomenet är inte historiskt nytt eller särskilt svårförklarat med valfri akademisk modell, men skit i det - det verkar trist! Skulle de kunna tänka sig att äta pasta med tomatsås varje kväll i fem år? Åker de aldrig på semester eller utflykt någonstans dit de aldrig har varit tidigare? Blir man inte trött på det homogena studentklientelet? Är uttrycket omväxling förnöjer förlegat? Eller är det verkligen så traumatiskt att möta människor i arbetslivet eller folk utan akademisk utbildning på krogen?

Varför begränsa sig till saker med prefixet nation och student eller suffixet gasque? Varför inte försöka krama musten ur allt gott som staden (och livet) har att erbjuda? Kan det inte vara värt att betala fem spänn mer enbart för känslan av att få något annat en gång? I det lilla perspektivet: en välgjord drink till exempel?