Torsdag 18 mars 2010
LevaPubl:070801
Ett världsunikt samarbete
Läs upp
Skriv ut
Skicka
Dela
Inom science fictionlitteraturen har på senare år så kallade kontrafaktiska romaner blivit allt mer populära. Med detta menas böcker som skildrar en verklighet som hade kunnat vara, om historien tagit en annan vändning.
Inte minst är det många amerikanska författare, vars hemland ju har en förhållandevis kort historia, som ägnat sig åt att producera verk på teman som "om Nazityskland vunnit andra världskriget", "om sydstaterna vunnit det amerikanska inbördeskriget", samt "om vikingarna på allvar koloniserat Amerika när Leif Eriksson hittade dit". Philip K Dicks Mannen i det höga slottet torde vara ett av de mest kända exemplen på kontrafaktisk roman.
Jag känner egentligen bara till två svenska exempel på sådana här böcker: Hasse Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog om en tysk ockupation av Sverige under andra världskriget, samt Gunnar Bernstrups och Jörgen Westerhovs 40 "lyckliga" år om en sovjetisk dito.
Påtagligt många av de skönlitterära böcker som använder detta berättargrepp tar sin utgångspunkt just i andra världskriget. Och kanske är det inte så underligt. Få historiska händelser har präglat inte minst västvärldens moderna utveckling mer.
En faktor som starkt bidrog till såväl första som andra världskriget var som bekant konflikten om de fransk-tyska gränsområdena. Bland annat för att neutralisera denna konflikt, men även för att kontrollera produktionen och försäljningen av kol och stål — som ansågs vara nödvändigt för att förhindra ensidig upprustning, bildades 1951 den så kallade kol- och stålunionen på initiativ av framför allt den franske utrikesministern Robert Schuman. I unionen ingick, förutom Frankrike och dåvarande Västtyskland, även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien.
Denna kol- och stålunion kom att utgöra grunden för det vi i dag kallar EU, där nu hela 27 stater ingår.
Men vad hade hänt om historien tagit en annan väg efter 1951 och något EU aldrig kommit till?
Man bör komma ihåg att kol- och stålunionen inte var det första europeiska samarbetsprojektet efter andra världskriget. Idéer om ett fredligt, enat Europa hade förekommit i olika former långt innan dess. Redan under kriget skrev den italienske kommunisten Altiero Spinelli Ventotene-manifestet som förespråkade en federal europeisk stat. Och i ett tal (Europas tragedi) till unga akademiker i Zürich 1946 argumenterade Winston Churchill för ett Europas förenta stater.
Efter andra världskriget bildades flera europeiska (eller mer korrekt västeuropeiska) samarbetsorgan. Ibland — som i fallet Nato - även med USA och Kanada som medlemmar. Även flera mindre omfattande organisationer och samarbeten skapades efter krigsslutet, bland annat Benelux-samarbetet där Belgien, Nederländerna och Luxemburg ingick.
Det är inte svårt att föreställa sig hur fler sådana samarbeten hade kunnat uppstå och vidareutvecklas. Norden skulle exempelvis ha kunnat bli ett välfungerande frihandelsområde med fri rörlighet, gemensam valuta och en nordisk parlamentarisk församling med direktvalda ledamöter eller utsedda representanter för de nationella parlamenten.
Liknande samarbeten skulle teoretiskt även ha kunnat uppstå på andra håll i Europa. Dessa skulle sedan sinsemellan ha kunnat teckna handels- och andra former av samarbetsavtal för att gynna en fredlig utveckling. Frågan är dock hur länge det fungerat att hålla sig på sina respektive kanter.
När man målar upp visioner om hur det skulle kunna ha gått till, bör man väga in vad som faktiskt har hänt. Det är inte ens i ett tankeexperiment om en annan historieutveckling efter 1951 möjligt att "tänka bort" Sovjetunionen och det kommunistiska förtrycket i Östeuropa. Ger vi oss i kast med tankelekar om vilket Europa vi hade kunnat ha, så får vi inte glömma de delar av vår världsdel där tankelekar inte sågs med blida ögon av de styrande.
Den kommunistiska närvaron och det kalla kriget skulle rimligen även ha satt sin prägel på vårt hypotetiska Europa, utan EEC, EG och EU. Säkerhetspolitiskt skulle det ställa krav och försvåra det politiska samarbetet mellan länder som var med i Nato och de som stod utanför.
Alternativt så skulle spänningarna mellan öst och väst i praktiken ha tvingat alltfler västeuropeiska länder in i Nato, om inget renodlat europeiskt politiskt samarbete fanns att tillgå. Neutrala länder som Österrike, Schweiz och Sverige hade troligen fått mycket svårt att stå emot. När det kalla kriget var som kallast skulle då endast järnridån stå emellan Nato och Warszawapakten. Det känns som ett klent skydd, när man blickar tillbaks på den historia som faktiskt varit.
Det är värt att minnas att den omständighet som möjliggjorde för Sverige som alliansfritt land att ansöka om medlemskap i dåvarande EG, just var östblockets sönderfall. Först då hade maktbalansen i Europa förändrats så att vi i Sverige kunde delta i detta samarbete.
Dagens EU är mer omfattande, både avseende antal medlemsstater och i fråga om samarbetsområden, än Robert Schuman, Altiero Spinelli och Winston Churchill hade kunnat föreställa sig. De frågor som nu står på dagordningen är av betydligt angenämare slag än som var fallet 1951. "Lyxproblem" som hur den stora mängden fördragstexter som EU:s medlemmar enats om genom åren ska kunna sammanfogas till ett sammanhållet dokument, och hur regelverket ska anpassas för att möjliggöra fler länder att delta.
Därmed inte sagt att inte stora utmaningar kvarstår. Men det är utmaningar som hanteras på ett fredligt sätt i en världsunik demokratisk församling.
Dagens europeiska samarbete omfattar såväl länder som hamnade öster som väster om den järnridå som drogs genom vår världsdel efter andra världskriget. Det hade knappast tankeexperimentets hypotetiska Europa klarat av.
Jonas Morian
socialdemokratisk debattör och bloggare
UNT 1/8 2007
Inte minst är det många amerikanska författare, vars hemland ju har en förhållandevis kort historia, som ägnat sig åt att producera verk på teman som "om Nazityskland vunnit andra världskriget", "om sydstaterna vunnit det amerikanska inbördeskriget", samt "om vikingarna på allvar koloniserat Amerika när Leif Eriksson hittade dit". Philip K Dicks Mannen i det höga slottet torde vara ett av de mest kända exemplen på kontrafaktisk roman.
Jag känner egentligen bara till två svenska exempel på sådana här böcker: Hasse Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog om en tysk ockupation av Sverige under andra världskriget, samt Gunnar Bernstrups och Jörgen Westerhovs 40 "lyckliga" år om en sovjetisk dito.
Påtagligt många av de skönlitterära böcker som använder detta berättargrepp tar sin utgångspunkt just i andra världskriget. Och kanske är det inte så underligt. Få historiska händelser har präglat inte minst västvärldens moderna utveckling mer.
En faktor som starkt bidrog till såväl första som andra världskriget var som bekant konflikten om de fransk-tyska gränsområdena. Bland annat för att neutralisera denna konflikt, men även för att kontrollera produktionen och försäljningen av kol och stål — som ansågs vara nödvändigt för att förhindra ensidig upprustning, bildades 1951 den så kallade kol- och stålunionen på initiativ av framför allt den franske utrikesministern Robert Schuman. I unionen ingick, förutom Frankrike och dåvarande Västtyskland, även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Italien.
Denna kol- och stålunion kom att utgöra grunden för det vi i dag kallar EU, där nu hela 27 stater ingår.
Men vad hade hänt om historien tagit en annan väg efter 1951 och något EU aldrig kommit till?
Man bör komma ihåg att kol- och stålunionen inte var det första europeiska samarbetsprojektet efter andra världskriget. Idéer om ett fredligt, enat Europa hade förekommit i olika former långt innan dess. Redan under kriget skrev den italienske kommunisten Altiero Spinelli Ventotene-manifestet som förespråkade en federal europeisk stat. Och i ett tal (Europas tragedi) till unga akademiker i Zürich 1946 argumenterade Winston Churchill för ett Europas förenta stater.
Efter andra världskriget bildades flera europeiska (eller mer korrekt västeuropeiska) samarbetsorgan. Ibland — som i fallet Nato - även med USA och Kanada som medlemmar. Även flera mindre omfattande organisationer och samarbeten skapades efter krigsslutet, bland annat Benelux-samarbetet där Belgien, Nederländerna och Luxemburg ingick.
Det är inte svårt att föreställa sig hur fler sådana samarbeten hade kunnat uppstå och vidareutvecklas. Norden skulle exempelvis ha kunnat bli ett välfungerande frihandelsområde med fri rörlighet, gemensam valuta och en nordisk parlamentarisk församling med direktvalda ledamöter eller utsedda representanter för de nationella parlamenten.
Liknande samarbeten skulle teoretiskt även ha kunnat uppstå på andra håll i Europa. Dessa skulle sedan sinsemellan ha kunnat teckna handels- och andra former av samarbetsavtal för att gynna en fredlig utveckling. Frågan är dock hur länge det fungerat att hålla sig på sina respektive kanter.
När man målar upp visioner om hur det skulle kunna ha gått till, bör man väga in vad som faktiskt har hänt. Det är inte ens i ett tankeexperiment om en annan historieutveckling efter 1951 möjligt att "tänka bort" Sovjetunionen och det kommunistiska förtrycket i Östeuropa. Ger vi oss i kast med tankelekar om vilket Europa vi hade kunnat ha, så får vi inte glömma de delar av vår världsdel där tankelekar inte sågs med blida ögon av de styrande.
Den kommunistiska närvaron och det kalla kriget skulle rimligen även ha satt sin prägel på vårt hypotetiska Europa, utan EEC, EG och EU. Säkerhetspolitiskt skulle det ställa krav och försvåra det politiska samarbetet mellan länder som var med i Nato och de som stod utanför.
Alternativt så skulle spänningarna mellan öst och väst i praktiken ha tvingat alltfler västeuropeiska länder in i Nato, om inget renodlat europeiskt politiskt samarbete fanns att tillgå. Neutrala länder som Österrike, Schweiz och Sverige hade troligen fått mycket svårt att stå emot. När det kalla kriget var som kallast skulle då endast järnridån stå emellan Nato och Warszawapakten. Det känns som ett klent skydd, när man blickar tillbaks på den historia som faktiskt varit.
Det är värt att minnas att den omständighet som möjliggjorde för Sverige som alliansfritt land att ansöka om medlemskap i dåvarande EG, just var östblockets sönderfall. Först då hade maktbalansen i Europa förändrats så att vi i Sverige kunde delta i detta samarbete.
Dagens EU är mer omfattande, både avseende antal medlemsstater och i fråga om samarbetsområden, än Robert Schuman, Altiero Spinelli och Winston Churchill hade kunnat föreställa sig. De frågor som nu står på dagordningen är av betydligt angenämare slag än som var fallet 1951. "Lyxproblem" som hur den stora mängden fördragstexter som EU:s medlemmar enats om genom åren ska kunna sammanfogas till ett sammanhållet dokument, och hur regelverket ska anpassas för att möjliggöra fler länder att delta.
Därmed inte sagt att inte stora utmaningar kvarstår. Men det är utmaningar som hanteras på ett fredligt sätt i en världsunik demokratisk församling.
Dagens europeiska samarbete omfattar såväl länder som hamnade öster som väster om den järnridå som drogs genom vår världsdel efter andra världskriget. Det hade knappast tankeexperimentets hypotetiska Europa klarat av.
Jonas Morian
socialdemokratisk debattör och bloggare
UNT 1/8 2007
Är bra lärare onödig ”lyx”?
Personalen hade gått
Humanioran får en fjärdedel
Läs mer: Uppsala universitet
Belgisk räd mot kurder
Läs mer: Vart går Turkiet?
Detaljstyr inte lärarutbildningen
Läs mer: Vart går skolan?
Läs mer: Uppsala universitet
Vågar Bildt ta en seriös debatt?
Färre arbetslösa än 2003-2006
Mikrolån - lyft för kvinnor
Demokratin försvarades av högern
Vi vädjar om hänsyn till Uppsala
Läs mer: Uppsala universitet
Läs mer: Bostäder
Fräckt av rödgröna om sjukhusmat
Släpp ut kunskapen i samhället!
Låt folk välja själva, Hägglund!
Läs mer: Ska Rut vara kvar?
Dagens debattartiklar
Mer på UNT.se
KONTAKT
DebattredaktörMaria Ripenberg
E-post: debatt@unt.se
REGLER FÖR DEBATTARTIKLAR
Läs vilka regler som gäller för debattartiklar på Åsikt Uppsala. »
Mest kommenterade bloggar
Sportbloggen: Att kommentera, eller inte kommentera (7) »Stafettbloggen: Stressigt men äta bör man... (6) »
Stafettbloggen: Grattis Bläsmåla (Bollnäs)! (2) »
Kajsa Holm: Daniel, 7 år berättar om sin bandykarriär (1) »
Kajsa Holm: Supportermatch? (1) »
Skrivrummet: Tack Merete Mazzarella! (1) »
Annons
Sök bland tusentals recept i UNT:s kokbok. 
Prenumerera på nyhetsbrevet från unt.se 
Gillar du golf? Titta in på UNT:s golfsajt 
Hur bra är du på sudoku?
Nyheter
21:21 Skyddsrond väntar vid barnonkologen20:03 Smittskydd i fokus vid vargimport
18:02 Pokalfest för tennissystrar
17:55 Nya uppländska framgångar
17:52 Leif Sanner har avlidit
16:40 Uppsalas U15-killar till semifinal
16:05 Valfrihet införs i Hebys hemtjänst
15:15 "Provköp" av öl och tobak stoppas
14:13 Ja till mer pengar till simhallen
13:12 Ny lasarettschef i Enköping
12:59 Stadshuset byggs ut
12:56 Vindkraftsfrågan delar bygden
Kultur & Nöje
13:25 Leif GW Persson spås bli världsstjärna10:46 Författare känner sig censurerade
09:59 Stieg Larsson klar för Hollywood
07:27 Som domkyrkoorgeln hemma
Sport
23:07 Bollnäseffekten ger publikrekord på söndag21:58 Spelglädje bakom storseger
20:13 Ryggskada oroar Andreas Person
17:50 Hallå där Ola Nilsson...
15:51 Uppförsbacke för Sallén efter förlust
08:00 "Kan inte utvecklas om vi får nej"
Vad fick grannen ge för sitt hus? Hela listan med lagfarter. 
Köp dagens UNT som e-tidning. 
Har någon i bekantskapskretsen gift sig? 
Sök bland aktuella evenemang.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden.
