Publ:080708


Politisk impotens utan partipiska

POLITIK. God partisamordning är nödvändig för att vinna inflytande. Partipiskan har en parlamentarisk funktion. Varje riksdagsledamot har ­förhoppningsvis en samvetsgräns där man hellre lämnar sitt parti än sin ­övertygelse, skriver Peter Santesson-Wilson.


Läs upp
Skriv ut Skicka Dela

Under FRA-striden har partipiskan kommit i dålig dager. Vad har vi för riksdagsleda­möter som inte förmår stå upp mot regeringen och rösta efter sitt eget förstånd och samvete?
I diskussionen är det lätt att glömma partipiskans parlamentariska funktion, som varken behöver vara ljusskygg eller ­odemokratisk.
Ropen efter friseglande riksdagsledamöter som regeringens vakthundar tar inte hänsyn till den svenska partipolitikens förutsättningar.
Politikens grundvillkor är närmast eviga. En första tumregel är att man vinner inflytande genom att bilda grupper, där interna motsättningar underordnas gemensamma intressen. Så är det för alla, till och med för de FRA-kritiker som nu förebrår enskilda riksdagsledamöter för beslutet. En god ­illustration är hur en av symbolerna för ­politisk förnyelse, Piratpartiet, reservationslöst omfamnar denna klassiska tanke. I deras strategidokument, publicerat på par­tiets hemsida, står att läsa:
"Kommer partiet ? låta de enskilda riksdagsmännen bestämma vad de vill rösta?
Absolut inte under några omständigheter. Den dagen vi börjar rösta hej vilt efter eget skön har vi inte längre något att erbjuda de andra partierna i en förhandling. Då kan vi inte dra nytta av vågmästarställningen, och har inte längre någon möjlighet att påverka i de frågor vi brinner för."
Strategin att vara "obrottsligt lojala mot [regeringen] i alla frågor som ligger utanför vårt principprogram" i utbyte mot piratpartistisk politik i upphovsrätts- och integritetsfrågor, innebär i praktiken en strängare partidisciplin än den gängse. Ledamöterna skulle till övervägande del vara helt låsta av andra partier. Man kan föreställa sig nog så uppslitande konflikter mellan partiprogram, privata principer och realpolitik även under den kommande mandatperioden.
Förbindelsen att alltid rösta med den regering som ligger rätt i upphovsrätts- och integritetsfrågor skulle innebära många obehagliga beslut med bakbundna händer.
En andra politisk tumregel är att en grupp vinner inflytande genom att förhandla med andra grupper. Det krävs byteshandel och tillräcklig inre disciplin för att hålla ingångna överenskommelser. Förhandlingar medför att mycket inflytande koncentreras till det fåtal personer som för de direkta överläggningarna bakom stängda dörrar. Ledamoten må vara bunden till partilinjen under voteringen, men kan inom sitt begränsade specialområde ha desto större möjligheter att påverka var linjen dras. För en ledamot av ett parti som ingår i en koalitionsregering med riksdagsmajoritet, där uppgörelser träffas på regeringsnivå, blir dock situationen och lojalitetskraven speciella. Det sker en maktförskjutning från riksdag till regering under majoritetsregeringar. Det är svårt att se detta som odemokratiskt. Tvärtom är det resultatet av ett ovanligt tydligt demokratiskt valresultat.
När man längtar efter beslutskraftiga majoritetsregeringar blir priset ett parlament som spelar andrafiol.
God partisamordning är nödvändig för att vinna inflytande, men bör förstås inte uppnås genom grova trakasserier av trilskande ledamöter. Förutom arbetsmiljöaspekten - riksdagen är trots allt även en arbetsplats - har förhoppningsvis varje ­ledamot en samvetsgräns där man hellre lämnar sitt parti än sin övertygelse. Som statsvetaren Lars Davidsson visat i sin avhandling I linje med partiet? innebär personvalssystemet att enskilda ledamöter börjar tänka på sin personliga profil för att inte bli förbikryssade i kommande val. Konflikten mellan partisamordning och egen övertygelse och profilering blir delikat. Är det självklart att alltid betrakta linjebrytaren som självständig banerförare? Kan det inte även finnas ett inslag av snyltning, där ledamoten plockar russinen ur sammanhållningskakan utan att betala priset?
Davidsson har funnit tilltagande individualism bland yngre ledamöter.
Problemet är att ett likhetstecken mellan partipiskor och förtryck, och mellan linje­brytare och civilkurage, skulle göra ett ­parti förhandlingsmässigt impotent.
Om några år skulle det kunna vara den piratpartistiska gruppledarens tur att tvingas lugga olydiga ledamöter och få post­lådan fylld med väljarvrede, när partiet ska leverera regeringstrogna röster som betalning för en ändrad upphovsrättslag. Partipolitiken rymmer dilemman som är svåra att undkomma. Det är inte ett försvar för FRA-­beslutet, men en påminnelse om var ansvaret bör utkrävas.

Peter Santesson-Wilson
statsvetare, Ratio
UNT 8/7 2008


Dagens debattartiklar


00:01 Detaljstyr inte lärarutbildningen »
00:01 Färre arbetslösa unga än 2003-2006 »


Mer på UNT.se


KONTAKT

Debattredaktör
Maria Ripenberg
E-post: debatt@unt.se



Annons







  Annonsera från 15:-
   Lokus bostad Lokus Jobb Lokus Motor Lokus Köp och Sälj
  Just nu 52961 annonser