Tisdag 9 februari 2010
LevaPubl:080826
Sveriges försvarspolitiska återtåg
GEORGIEN. Snart kan Ryssland rikta uppmärksamheten mot vårt närområde.Vi måste därför reparera de skador som besparingar och en hänsynslös regionalpolitik åsamkat det svenska försvaret, skriver Bo Pellnäs.
Läs upp
Skriv ut
Skicka
Dela
Det är omöjligt att värdera den information som sprids om konflikten i Georgien. Inte ens på plats skulle man kunna bilda sig en säker uppfattning om vad som har hänt och vem som började kriget.
Men vissa saker är otvetydiga. Ryssland visste att strider skulle bryta ut i Sydossetien. Ett tjugotal journalister sändes i förväg till området. Vidare måste de ryska förband som tillfördes ha legat i hög beredskap för att kunna sättas in så snabbt.
Man kan dra olika slutsatser. Antingen var ryssarna beredda därför att de hade bra agenter på plats i Tbilisi, vilket de självklart alltid har, eller också genomförde georgierna anfallsförberedelserna så illa att de tidigt uppfattades. En annan tolkning är att ryssarna med hjälp av sydosseterna provocerade fram det georgiska anfallet. Det kan också ha varit en kombination av dessa förutsättningar.
I vilket fall måste amerikansk underrättelsetjänst ha känt till det vågspel som den georgiske presidenten Saakasjvili stod i begrepp att ge sig in i. De hundratals rådgivare som USA hade på plats, både civila och militära, borde ha haft inblick i det som pågick. Man borde tidigt ha noterat att ryska förband hade satts i beredskap. USA:s signalspaningsorganisation, NSA, har en organisation vars personal antalsmässigt vida överstiger CIA:s. Man kan i detta sammanhang undra vad svenska FRA kände till. Vår regering verkade totalt överraskad av krigsutbrottet.
Den ryska insatsen var väl förberedd och genomförd. Det var inte Jeltsin-erans trashankssoldater i Tjetjenien som sattes in. Nej, det är Putin-staten som markerar att det nya och starkare Ryssland inte tolererar att Nato etablerar sig i områden som av hävd legat inom rysk och sovjetisk intressesfär.
Amerikansk säkerhetspolitik i Georgien uppvisar flera tillkortakommanden. Usel underrättelsetjänst och underskattning av ryssarna kan vara en faktor. Lång reaktionstid i Vita huset som mynnade ut i att inga åtgärder vidtogs, utom att det verbala tonläget höjdes, förstärker debaclet.
Slutligen att löften om ett Natomedlemskap aldrig realiserades, när européerna inte ville ta ansvar för ett område där konfliktriskerna bedömdes som höga.
Nu underblåste USA egot hos den georgiske presidenten med pengar, rådgivare och vapen, till dess han såg sig i stånd att utmana ryssarna. När det sker förmår amerikanerna inte att kontrollera honom eller också blev de förda bakom ljuset av sin protegé.
När detta skrivs har de ryska förbanden ännu inte lämnat Georgien trots löften från Moskva. Det kommer de nog heller inte att göra i brådrasket.
Ryssarna lutar sig mot paragrafen i det franska stilleståndsavtalet, som ger dem rätt att stanna inom Georgien ett odefinierat antal kilometer framför den Sydossetiska gränsen till dess en tillfredsställande internationell organisation är på plats. De kommer sent att anse att en sådan styrka är tillfredsställande.
Tvärtom, om tonläget i omvärlden förblir högt, kan man istället arrogant demonstrera sin styrka genom att på olika sätt försvåra en internationell insats.
Vi står inför en ny säkerhetspolitisk situation. Den utveckling som många varnat för har länge viftats undan som förlegad gammal rysskräck. Nu förefaller den med ens inte bara möjlig utan sannolik.
Vi är på väg in i en period med ansträngda förbindelser mellan Ryssland och västvärlden. I värsta fall med problem som permanentas, om inte Ryssland mildrar sin krigiska framtoning och om presidentvalskampanjen i USA frestar till allt hårdare ställningstaganden.
Försvarsminister Tolgfors uttalande att det inte finns ett öst-väst-problem därför att Ryssland prioriterar Kaukasus, är orealistiskt och speglar egentligen bara oviljan att inleda det försvarspolitiska återtåg, som han nog ändå ser som oundvikligt.
Orealistiskt därför att USA:s lokalisering av ett antimissilförsvar i Polen kommer att mötas av ryska motåtgärder. Dessa kan snabbt försämra öst-västrelationerna och rikta strålkastarna mot vårt närområde.
Ryskt vapenskrammel i Kaliningradområdet har inletts och rimligen kommer Östersjömarinen att förstärkas. Pressen på Ukraina att hålla Nato utanför dörren kommer att öka.
Beroende på hur båda sidor agerar kan detta snabbt eskalera till en verklig kris, som direkt berör de baltiska staterna och därmed också vår egen säkerhet. Nato kan komma att sättas på allvarliga prov, om man skall bevara respekten för sina garantier.
De baltiska staterna kräver snart mer påtagligt stöd än bara ord och vapen. Tolgfors och regeringens yviga löften att vi skall bistå våra grannar vid en kris kan snabbt bli en revers som måste inlösas.
Det är intressant att avläsa de svenska reaktionerna. Afghanistandoktrinen, den som länge hävdat att Sverige bäst försvaras i Afghanistan, är nu stendöd. Det säkerhetspolitiska återtåget till vårt närområde har börjat. Tyvärr är det inte främst säkerhetspolitiska motiv som åstadkommer detta.
Det är långt mer rädslan för att socialdemokraterna inför valet skall kunna spela på alliansens bristfälliga hantering av försvaret. Det vi nu ser är en inrikespolitisk katastrofhantering, där moderaterna troligen helst vill minimera åtgärderna.
Hanteringen av försvaret försvåras av den klyfta som skapats inom regeringen. Bildt har själv berättat att man avtalat att han inte skall lägga sig i inrikespolitiken.
Detta förklarar till del varför försvarspolitiken lever ett liv frikopplat från vår säkerhets- och utrikespolitik. Den bestäms, som alla numera vet, från finansdepartementet.
I den situation som nu uppstått borde försvarets utformning äntligen styras av våra säkerhetspolitiska behov och på ett sätt som skapar förtroende i vår omvärld. Carl Bildt och statsministern borde snarast omförhandla sin överenskommelse och klara ut vad som måste göras.
Vi måste ha luftförsvar i Mälardalen, i Övre Norrland och i Södra Sverige. Vi måste försvara sjövägarna mot huvudstaden. Vi måste ha pansarenheter snabbt gripbara i alla dessa riktningar. Vi måste slutligen omgående placera ett stridande förband på Gotland.
Kort sagt - vi måste reparera de skador som besparingar och en hänsynslös regionalpolitisk styrning har åsamkat försvaret. Inte därför att vi är omedelbart hotade, utan helt enkelt därför att kriget i Georgien så tydligt lyfter fram att vår försvarspolitik äntligen måste få en långsiktig inriktning.
Styrka och beredskap må variera men lokalisering av förbanden får aldrig bli en arbetsmarknadsfråga. Vårt försvar måste alltid finnas på plats i viktiga områden. Först då kan vi reagera snabbt och där skapa de resurser som i värsta fall kan komma att behövas.
Bo Pellnäs
överste och säkerhetspolitisk kommentator
Men vissa saker är otvetydiga. Ryssland visste att strider skulle bryta ut i Sydossetien. Ett tjugotal journalister sändes i förväg till området. Vidare måste de ryska förband som tillfördes ha legat i hög beredskap för att kunna sättas in så snabbt.
Man kan dra olika slutsatser. Antingen var ryssarna beredda därför att de hade bra agenter på plats i Tbilisi, vilket de självklart alltid har, eller också genomförde georgierna anfallsförberedelserna så illa att de tidigt uppfattades. En annan tolkning är att ryssarna med hjälp av sydosseterna provocerade fram det georgiska anfallet. Det kan också ha varit en kombination av dessa förutsättningar.
I vilket fall måste amerikansk underrättelsetjänst ha känt till det vågspel som den georgiske presidenten Saakasjvili stod i begrepp att ge sig in i. De hundratals rådgivare som USA hade på plats, både civila och militära, borde ha haft inblick i det som pågick. Man borde tidigt ha noterat att ryska förband hade satts i beredskap. USA:s signalspaningsorganisation, NSA, har en organisation vars personal antalsmässigt vida överstiger CIA:s. Man kan i detta sammanhang undra vad svenska FRA kände till. Vår regering verkade totalt överraskad av krigsutbrottet.
Den ryska insatsen var väl förberedd och genomförd. Det var inte Jeltsin-erans trashankssoldater i Tjetjenien som sattes in. Nej, det är Putin-staten som markerar att det nya och starkare Ryssland inte tolererar att Nato etablerar sig i områden som av hävd legat inom rysk och sovjetisk intressesfär.
Amerikansk säkerhetspolitik i Georgien uppvisar flera tillkortakommanden. Usel underrättelsetjänst och underskattning av ryssarna kan vara en faktor. Lång reaktionstid i Vita huset som mynnade ut i att inga åtgärder vidtogs, utom att det verbala tonläget höjdes, förstärker debaclet.
Slutligen att löften om ett Natomedlemskap aldrig realiserades, när européerna inte ville ta ansvar för ett område där konfliktriskerna bedömdes som höga.
Nu underblåste USA egot hos den georgiske presidenten med pengar, rådgivare och vapen, till dess han såg sig i stånd att utmana ryssarna. När det sker förmår amerikanerna inte att kontrollera honom eller också blev de förda bakom ljuset av sin protegé.
När detta skrivs har de ryska förbanden ännu inte lämnat Georgien trots löften från Moskva. Det kommer de nog heller inte att göra i brådrasket.
Ryssarna lutar sig mot paragrafen i det franska stilleståndsavtalet, som ger dem rätt att stanna inom Georgien ett odefinierat antal kilometer framför den Sydossetiska gränsen till dess en tillfredsställande internationell organisation är på plats. De kommer sent att anse att en sådan styrka är tillfredsställande.
Tvärtom, om tonläget i omvärlden förblir högt, kan man istället arrogant demonstrera sin styrka genom att på olika sätt försvåra en internationell insats.
Vi står inför en ny säkerhetspolitisk situation. Den utveckling som många varnat för har länge viftats undan som förlegad gammal rysskräck. Nu förefaller den med ens inte bara möjlig utan sannolik.
Vi är på väg in i en period med ansträngda förbindelser mellan Ryssland och västvärlden. I värsta fall med problem som permanentas, om inte Ryssland mildrar sin krigiska framtoning och om presidentvalskampanjen i USA frestar till allt hårdare ställningstaganden.
Försvarsminister Tolgfors uttalande att det inte finns ett öst-väst-problem därför att Ryssland prioriterar Kaukasus, är orealistiskt och speglar egentligen bara oviljan att inleda det försvarspolitiska återtåg, som han nog ändå ser som oundvikligt.
Orealistiskt därför att USA:s lokalisering av ett antimissilförsvar i Polen kommer att mötas av ryska motåtgärder. Dessa kan snabbt försämra öst-västrelationerna och rikta strålkastarna mot vårt närområde.
Ryskt vapenskrammel i Kaliningradområdet har inletts och rimligen kommer Östersjömarinen att förstärkas. Pressen på Ukraina att hålla Nato utanför dörren kommer att öka.
Beroende på hur båda sidor agerar kan detta snabbt eskalera till en verklig kris, som direkt berör de baltiska staterna och därmed också vår egen säkerhet. Nato kan komma att sättas på allvarliga prov, om man skall bevara respekten för sina garantier.
De baltiska staterna kräver snart mer påtagligt stöd än bara ord och vapen. Tolgfors och regeringens yviga löften att vi skall bistå våra grannar vid en kris kan snabbt bli en revers som måste inlösas.
Det är intressant att avläsa de svenska reaktionerna. Afghanistandoktrinen, den som länge hävdat att Sverige bäst försvaras i Afghanistan, är nu stendöd. Det säkerhetspolitiska återtåget till vårt närområde har börjat. Tyvärr är det inte främst säkerhetspolitiska motiv som åstadkommer detta.
Det är långt mer rädslan för att socialdemokraterna inför valet skall kunna spela på alliansens bristfälliga hantering av försvaret. Det vi nu ser är en inrikespolitisk katastrofhantering, där moderaterna troligen helst vill minimera åtgärderna.
Hanteringen av försvaret försvåras av den klyfta som skapats inom regeringen. Bildt har själv berättat att man avtalat att han inte skall lägga sig i inrikespolitiken.
Detta förklarar till del varför försvarspolitiken lever ett liv frikopplat från vår säkerhets- och utrikespolitik. Den bestäms, som alla numera vet, från finansdepartementet.
I den situation som nu uppstått borde försvarets utformning äntligen styras av våra säkerhetspolitiska behov och på ett sätt som skapar förtroende i vår omvärld. Carl Bildt och statsministern borde snarast omförhandla sin överenskommelse och klara ut vad som måste göras.
Vi måste ha luftförsvar i Mälardalen, i Övre Norrland och i Södra Sverige. Vi måste försvara sjövägarna mot huvudstaden. Vi måste ha pansarenheter snabbt gripbara i alla dessa riktningar. Vi måste slutligen omgående placera ett stridande förband på Gotland.
Kort sagt - vi måste reparera de skador som besparingar och en hänsynslös regionalpolitisk styrning har åsamkat försvaret. Inte därför att vi är omedelbart hotade, utan helt enkelt därför att kriget i Georgien så tydligt lyfter fram att vår försvarspolitik äntligen måste få en långsiktig inriktning.
Styrka och beredskap må variera men lokalisering av förbanden får aldrig bli en arbetsmarknadsfråga. Vårt försvar måste alltid finnas på plats i viktiga områden. Först då kan vi reagera snabbt och där skapa de resurser som i värsta fall kan komma att behövas.
Bo Pellnäs
överste och säkerhetspolitisk kommentator
Alliansen ignorerar föräldrar
Inget beslut om Forsmarks berg
Enköping - historielös stad
Läs mer: Stadsmiljön i Uppsala
Ändra Östersjöns räddningsplan
Läs mer: Vad gör vi med jorden?
Uppsala kan bli nya flaskhalsen
Urholkad Las kräver ny modell
Gör om forskarnas karriärsystem
Vi måste samarbeta om skogen
Läs mer: Vad gör vi med jorden?
Dagens debattartiklar
00:01 Inget beslut om Forsmarks berg »
00:01 Alliansen ignorerar föräldrar »
Mer på UNT.se
REGLER FÖR DEBATTARTIKLAR
Läs vilka regler som gäller för debattartiklar på Åsikt Uppsala. »KONTAKT
DebattredaktörMaria Ripenberg
E-post: debatt@unt.se
Annons
Sök bland tusentals recept i UNT:s kokbok. 
Prenumerera på nyhetsbrevet från unt.se 
Gillar du golf? Titta in på UNT:s golfsajt 
Hur bra är du på sudoku?
Nyheter
17:57 Tusen barn på idrottsfritids17:05 Apotek i Heby kan bli privatägt
17:00 Fängelse för sexövergrepp
16:48 Konferens om stadsutveckling
15:49 Uppsägningar klara på UNT
14:55 Politiker dömd för grov förskingring
13:50 Tre män gripna för dödsskjutning
13:32 Ny gymnasiemässa i Uppsala
11:00 Unga gillar sina fritidsgårdar
10:54 Styrande i länet kräver svar om tåg
10:44 Efterlyst häktad för mordförsök
10:10 Uppsalakvinna omkom i London
Kultur & Nöje
15:32 Neil Dudgeon tar över i Midsomer15:19 Nya namn till årets Tupp
13:11 Big Comedy ger skrattgaranti
11:52 Colin Firth i sitt livs roll
11:40 Fokus på Polanski trots frånvaro
Sport
15:22 Eskhult: Det känns inget vidare15:05 Magnus Wikman ny förbundskapten
08:00 Gaddefors testas inför matchen
22:30 SSL-lagen vill inte ha upp fler lag från stan
Vad fick grannen ge för sitt hus? Hela listan med lagfarter. 
Köp dagens UNT som e-tidning. 
Har någon i bekantskapskretsen gift sig? 
Sök bland aktuella evenemang.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är förbjuden.
