Publ:080118

Den förre tidningsredaktören Jean-Dominique Bauby, gestaltad av Mathieu Amalric och hans sköterska, som spelas av Emmanuelle Seigner, hittar ett sätt att kommunicera trots att han är totalförlamad i det gripande filmdramat Fjärilen i glaskupan.

FOTO:Scanbox Den förre tidningsredaktören Jean-Dominique Bauby, gestaltad av Mathieu Amalric och hans sköterska, som spelas av Emmanuelle Seigner, hittar ett sätt att kommunicera trots att han är totalförlamad i det gripande filmdramat Fjärilen i glaskupan.

Kameraperspektiv inifrån

Susanne Sigroth-Lambe har sett Fjärilen i glaskupan, som mot alla odds lyckas fånga ett komplicerat människoöde.

RECENSION

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Kommentera

Dela

Fjärilen i glaskupan (Le Scaphandre et le papillon)
Regi: Julian Schnabel. Manus Ronald Harwood efter Jean Dominique Baubys bok med samma titel. I rollerna: Mathieu Amalric, Emanuelle Seigner, Marie-Josée Croze, Anne Consigny, Jean-Pierre Cassel, Max von Sydow, m fl
Filmstaden

Den 42-åriga tidningsmannen Jean-Dominique Bauby lever ett liv i svängen: Han balanserar rollen som skild tvåbarnsfar med att ha kvinnohistorier och vara redaktör för den glassiga franska modetidningen Elle när han en dag 1995 drabbas av stroke. När han vaknar upp ur medvetslösheten kan han bara röra ett ögonlock. Ingenting annat, han kan inte äta själv, inte prata eller över huvud taget röra sig. Bauby blir totalt beroende av vårdpersonalens goda vilja och omvårdnad.

Men med hjälp av detta enda rörliga ögonlock och en tålmodig sköterska dikterar han en bok om sitt liv, om hur det gestaltat sig både före och efter hjärnblödningen. Hon läser bokstäverna, arrangerade efter hur ofta de används i språket och han blinkar till vid den bokstav han vill ska användas. Arbetet kräver en hög grad av tålamod från båda parter och det är ett smärre mirakel att det faktiskt blir en bok av denna diktning som ges ut och till och med gör succé.
Det är ett gripande öde och man föreställer sig att det är omöjligt att skildra på film. Det är ändå vad regissören Julian Schnabel, som tidigare skildrat andra konstnärsöden på film i Basquiat (1996) och Before night falls (2000), ger sig på.

Och han tar ett genigrepp på historien. Han placerar filmkameran och mikrofonen så att vi i publiken befinner oss inuti Baubys huvud. Vi ser det han ser. Är det dimmigt för honom blir bildrutan dimmig, närmar sig en nål för att sy igen ena ögat vars tårkanal slutat fungera, blir denna nål jättelik i synfältet. Men vi får också följa med i hans minnen och drömmar och vi hör hans tankar.
Julian Schnabel är själv bildkonstnär och vissa återkommande bilder med rasande glaciäris och en dykare i havsdjupet får man nog tillskriva hans egna tankar och kommentarer om Baubys öde.
Vissa situationer är oerhört starka, som "samtalet" med den åldrade fadern, spelad av en utmärkt Max von Sydow, eller telefonsamtalet där exhustrun tvingas vara tolk åt den senaste älskarinnan som vill ta farväl av mannen hon en gång älskat men nu är rädd för. Den samlade smärtan i Baubys sjukhusrum i denna situation går att skära med skalpell.

Det mödosamma bokstaverandet blir lite tjatigt ibland, och filmen har en del tröga partier. Men ändå ger den förmodligen bara en aning om vad Bauby och hans sköterskor gick igenom. Scenerna förmedlar ändå hur stark och djupt mänsklig driften att kommunicera är.
Det är en märklig, poetisk och gripande film, inte alls så tungsint som det kan verka när man hör den berättas. I stället har det blivit en skildring med intensiv livskänsla, starka emotioner och en del humor. Jo, för man kan tänka humoristiskt även om man befinner sig i diagnosen "locked in syndrome" och livet pågår utanför.

Skådespelaren Mathieu Amalric gestaltar Bauby både före och efter katastrofen med fantastisk trovärdighet. Själv lämnar jag biosalongen alldeles tagen.

Av: Susanne Sigroth-Lambe

Kommentera artikeln»

Ännu ett mordhot mot Vilks

En amerikansk kvinna har åtalats i USA, misstänkt för att ha planerat terrordåd bland annat i Europa. Ett uttalat mål ska ha varit att mörda den svenske konstnären Lars Vilks.

Läs artikeln »

Ledin går tillbaka till rötterna

Sommaren är kort och väldigt långt borta känns det som i ett vintrigt Uppsala. Men Tomas Ledin trotsar snöstormar och minusgrader i aktuella turnén Vägra Vinter. På fredag kväll spelar han på Konserthuset i Uppsala.