Publ:080620


Det maj -97 på Katalin

Åsa Ericsdotter
FOTO:Nina Leijonhufvud Åsa Ericsdotter
KRÖNIKA. Det var maj 1997, övervåningen på Katalin. Jag var sexton år och jag var förälskad i Esbjörn Svensson, skriver Åsa Ericsdotter.


Läs upp
Skriv ut Skicka Dela

Det var maj 1997, övervåningen på Katalin. Jag var sexton år och jag var förälskad i Esbjörn Svensson. Hans det där långa håret med pannband och hur han kröp in då och då under flygellocket och tog tag i strängarna. Folk höjde på ögonbrynen. Magiska harmisar som ingen förstod sig på men någon måste ju vara först och han var det. Och det var 1997 och ingen som visste särskilt mycket om Esbjörn Svensson men världen skulle snart få lära sig.
Det var maj, det var i början, folk trängdes om sittplatserna. Jag skulle recensera och det var förstås idiotiskt eftersom jag var sexton år och subjektiv intill förälskelse. Jag satte fem kajor mot bättre vetande och ingen fattade det men han var värd det.

Elva år senare: åska och dissonanser. Sju dagar, minst, av fallande. Eller att man ska slå det ifrån sig, trycka lurar i öronen och förneka. Den svarta glipan mellan insikten och sorgen när sista spåret slår av fast det är för tidigt, alldeles för tidigt. Det fattas takter. Förklaringar. Och man kan säga vad man vill om tiden men den läker inte mer än reporna i skivorna när man har lyssnat för mycket.
Det är fel. Det är helt fel. Ingen hade hunnit lyssna för mycket.

Jag var sexton år och jag var kär i Esbjörn sådär som andra blir kära i filmstjärnor och jag satt på första raderna i flera år och nu finns det inga första rader längre utan bara avstånd. En tom pianostol mot strålkastarna och man måste slå ner blicken genast för att stå ut. Tomhet, vad ska man säga, att man inte vet vart man ska ta vägen plötsligt, saknad, ett vatten som fryser, en märklig plats för snö? Ryggen som kröker sig men inte för att nå de rätta strängarna den här gången utan bara för att inte genast brista.
Det handlar inte bara om musik. Jag vet det. Men det finns bara den kvar nu.

Och jag vet inte om man får ta pianot med sig i himlen eller om det ens finns himlar längre, man ska nog inte lita för mycket på det. Men staplar man dom där skivorna på trave med Venedig någonstans i botten och Hamburg högst upp så når de trots allt högre än man skulle kunna tro. Eller tryck på play och du är redan uppe.
Det är en tröst, är det inte det.

Fotnot: Skivorna som åsyftas är Seven days of falling (2003), Strange place for snow (2002), Winter in Venice (1997), och Live in Hamburg (2007).
Av: Åsa Ericsdotter, författare


72018 TIPSA UNT | SMS/MMS
This div will be replaced

Michael Jacksons läkare åtalad

Conrad Murray riskerar upp till fyra års fängelse om hans fälls för att ha vållat superstjärnan Michael Jacksons död genom injektioner med bland annat lugnande medel.


This div will be replaced

Josef Fares hyllar farsan i ny film


Vilken artist var bäst?
Anders Ekborg Frispråkarn Jenny Silver Jessica Andersson Linda Pritchard Ola Pain of Salvation Salem Al Fakir       
Stressen är ofta påtaglig i våra liv. Nu måste vi lära oss att ta paus, skriver författarna till två nya självhjälpsböcker.
Foto:Sven-Olof Ahlgren/arkiv Stressen är ofta påtaglig i våra liv. Nu måste vi lära oss att ta paus, skriver författarna till två nya självhjälpsböcker.

Det lönar sig att slappa

Mer på UNT.se





Bildspel


KONTAKTA OSS

E-post till kulturredaktionen:
kultur@unt.se

E-post till kulturnyhetsredaktionen:
kulturnyheter@unt.se

Annons



 


 





  Annonsera från 15:-
   Lokus bostad Lokus Jobb Lokus Motor Lokus Köp och Sälj
  Just nu 48346 annonser