Det maj -97 på Katalin

FOTO:Nina Leijonhufvud Åsa Ericsdotter

KRÖNIKA. Det var maj 1997, övervåningen på Katalin. Jag var sexton år och jag var förälskad i Esbjörn Svensson, skriver Åsa Ericsdotter.

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Dela

Läs mer:

» Nils Landgren: Han var en extremt intuitiv musiker

» "Esbjörn Svensson var en mästare på melodier"

» Jazzstjärna dog i dykolycka

Det var maj 1997, övervåningen på Katalin. Jag var sexton år och jag var förälskad i Esbjörn Svensson. Hans det där långa håret med pannband och hur han kröp in då och då under flygellocket och tog tag i strängarna. Folk höjde på ögonbrynen. Magiska harmisar som ingen förstod sig på men någon måste ju vara först och han var det. Och det var 1997 och ingen som visste särskilt mycket om Esbjörn Svensson men världen skulle snart få lära sig.
Det var maj, det var i början, folk trängdes om sittplatserna. Jag skulle recensera och det var förstås idiotiskt eftersom jag var sexton år och subjektiv intill förälskelse. Jag satte fem kajor mot bättre vetande och ingen fattade det men han var värd det.

Elva år senare: åska och dissonanser. Sju dagar, minst, av fallande. Eller att man ska slå det ifrån sig, trycka lurar i öronen och förneka. Den svarta glipan mellan insikten och sorgen när sista spåret slår av fast det är för tidigt, alldeles för tidigt. Det fattas takter. Förklaringar. Och man kan säga vad man vill om tiden men den läker inte mer än reporna i skivorna när man har lyssnat för mycket.
Det är fel. Det är helt fel. Ingen hade hunnit lyssna för mycket.

Jag var sexton år och jag var kär i Esbjörn sådär som andra blir kära i filmstjärnor och jag satt på första raderna i flera år och nu finns det inga första rader längre utan bara avstånd. En tom pianostol mot strålkastarna och man måste slå ner blicken genast för att stå ut. Tomhet, vad ska man säga, att man inte vet vart man ska ta vägen plötsligt, saknad, ett vatten som fryser, en märklig plats för snö? Ryggen som kröker sig men inte för att nå de rätta strängarna den här gången utan bara för att inte genast brista.
Det handlar inte bara om musik. Jag vet det. Men det finns bara den kvar nu.

Och jag vet inte om man får ta pianot med sig i himlen eller om det ens finns himlar längre, man ska nog inte lita för mycket på det. Men staplar man dom där skivorna på trave med Venedig någonstans i botten och Hamburg högst upp så når de trots allt högre än man skulle kunna tro. Eller tryck på play och du är redan uppe.
Det är en tröst, är det inte det.

Fotnot: Skivorna som åsyftas är Seven days of falling (2003), Strange place for snow (2002), Winter in Venice (1997), och Live in Hamburg (2007).

Av: Åsa Ericsdotter, författare

Abba inskrivna i Hall of Fame

Nu är Abba historiska. Två av dem var på plats när supergruppen, som första svenska artister, formellt blev invalda i rockens Hall of Fame. "Vilken ära, Agnetha och Björn hälsar", sade Anni-Frid Lyngstad.

Kommentera artikeln» (1) | Läs artikeln »

Kaipa har fått förnyad energi

Ett av Uppsalabandet Kaipas kännetecken har alltid varit inslagen av folkmusik i den progressiva rocken. Enligt frontmannen Hans Lundin har de nu hittat den perfekta blandningen.

Det maj -97 på Katalin

Lokalt

Sverige/Världen

Mest läst

Mest kommenterade artiklar

Mest kommenterade bloggar

Mer på UNT.se

Vimmelbilder

Redaktionens bloggar

Bloggosfären

Nöjesnytt

Bildspel

KONTAKTA OSS

Nyheter

Kultur & Nöje

Sport