Bitvis fascinerande historia

Seriemagasinet Watchmen, med sin blandning av satir och thriller, har blivit en dystopisk film med många bottnar. Den är lite ofokuserad, men fascinerande, skriver Björn G Stenberg.

FILMRECENSION

Läs upp

Skriv ut

Skicka

Kommentera

Dela

Watchmen
Regi: Zack Snyder
Royal. Manus: David Hayter & Alex Tse efter Dave Gibbons seriemagasin. Foto: Larry Fong. I rollerna: Malin Åkerman, Billy Crudup, Matthew Goode, Carla Gugino, Jackie Earle Haley, Stephen McHattie, Jeffrey Dean Morgan, Patrick Wilson, m fl.

Lite förvånande är det ändå. Trots att filmbranschen tröskat ut det mesta av vad som finns av superhjältar och gjort mer eller mindre bra filmer av dem var det en överraskning att Watchmen stod i tur. När de seriemagasin filmen bygger på kom i mitten av 80-talet var de en sällsynt lyckad blandning av satir, thriller, humor, svartsyn och samhällskommentarer. Nu har det gått mer än 20 år och då är satiren inte lika direkt eller bitande trots att många paralleller går att dra till dagens situation.

Det samhälle som skildras är ett slags dystopi. Det som gjort att samhället ändå har fungerat utan att våldet tagit över helt är ett gäng superhjältar som står för lag och ordning. Dessa bildades i det kalla krigets gryning och är nu inne på andra generationen, allt svagare och överspelade av tidens gång förutom en, Dr Manhattan, som blivit i stort sett allsmäktig. I den kontrafaktiska historien sitter president Nixon i USA, omvald för femte gången. Men om Watchmen håller koll på samhället vilka håller koll på dem. . .

Watchmen är en film som har hur många bottnar som helst. Den diskuterar samtid, dåtid, politik, kriminalitet, våld, religion, sex, och allt vad man vill, inte minst blir den ett inlägg i FRA-debatten om samhällets övervakning. När filmen är som bäst är det en intelligent historia med en smart och rolig dialog och hur många fantasterier till bildfyrverkeri som helst.
Historien kräver dock en regissör som kan hålla i allt detta. Det klarar inte Zack Snyder riktigt, emellanåt blir det bara för mycket för honom. Det är också svårt att relatera ordentligt till någon/några av de inblandade, de blir alltför distanserade.
Det blir en bitvis fascinerande historia som dock är alltför ofokuserad i vissa delar.