Vänta inte på jämställdheten

"Ibland kan man inte sitta och vänta in opinionen, utan makten måste våga leda opinio­nen. Jag är övertygad om att om vi skulle vänta på att förändra allas åsikter så skulle kvinnor få vänta väldigt länge på ett genombrott."

Orden är Mona Sahlins. De uttalades med anledning av debatten om kvotering för poster i bolagsstyrelser, men är allmängiltiga för maktens ansvar för jämställdheten överallt i samhället.

Vi ser alla hur orättvist vårt Sverige fortfarande är i dag. Vi tar del av statistiken som visar hur kvinnorna tar huvudansvar hemma och straffas med lägre löner i arbetslivet. Vi vet hur gärna vi alla vill vara jämställda men hur många män och kvinnor ändå tvingas in i sina roller. Rollerna där kvinnan tar ansvar hemma och mannen försörjer familjen. Vi bevittnar alla hur kvinnor och män kämpar för sina relationer, i ständig kamp mot ojämställdheten som elakt har angripit dem.

Likt en trojansk häst angriper ojämställdheten från insidan, hemma i vardagsrummet, där vi trodde oss vara säkra. Det är därför lätt för de politiska partierna att ducka från det strukturella ansvaret för jämställdheten. Hävda att politiken inte kan förändra. Göra gällande att ansvaret i stället är individuellt.

Under det moderata styret i EU och Sverige har denna pessimistiska laissez faire-politik fått styra jämställdhetsdebatten. Fokus har flyttats från samhället till hemmet, från offentligt till privat. I dag talas det mer om vad individen ska göra för att lösa vardagens "livspussel" än om vad vi tillsammans kan göra för att öka jämställdheten, med politiska medel och medvetna beslut.

I Sverige fokuserar regeringen på reformer som vårdnadsbidrag och hushållsnära tjänster, reformer som ökar det ekonomiska gapet mellan män och kvinnor.

I EU driver moderaterna fram parlamentariker som abortmotståndaren Anna Záborská som ledare för jämställdhetsutskottet. Själva förklarar moderaterna sitt agerande med att jämställdhetsarbetet inte hör hemma EU.

Vi som skriver detta tror i motsats till moderaterna att en aktiv politik kan göra skillnad. Vi tror också att jämställdhet är något som man måste jobba med på alla nivåer i samhället. Jämställdheten påverkas också av de beslut som tas av EU. Den som inte ser det har glömt jämställdhetsglasögonen hemma.

För att politiken ska kunna göra skillnad, krävs dock att två grundläggande villkor är uppfyllda. För det första krävs en jämlikt delad politisk makt. För det andra krävs politisk insikt om att kvinnor motarbetas strukturellt.

Det borde inte vara kontroversiellt att kräva att hälften av parlamentarikerna ska vara kvinnor, men statistiken vittnar om motsatsen. 31 procent av Europaparlamentarikerna är kvinnor. 33 procent av EU-kommissionärerna är kvinnor. En av 27 premiärministrar i EU är kvinna. EU domineras helt enkelt av män. Det är ett demokratiskt problem. Kvinnor och män borde ha lika myc­ket att säga till om i EU.

Det räcker dock inte att parlamentet är jämställt på papperet. Parlamentet måste också fyllas med en ny politik. En politik som tar sin utgångspunkt i insikten om att jämställdhetsfrågorna hör samman. En politik som ser hur strukturerna systematiskt försvårar kvinnors möjligheter till inflytande och makt. En politik som alltid har jämställdhetsglasögonen på, oavsett om det handlar om EU:s åtgärder mot klimatförändringar, sysselsättnings- eller biståndspolitik. Det handlar om kvinnornas situation hemmet såväl som på arbetsmarknaden.

Och inte minst om det som kanske är den yttersta konsekvensen av att barn och kvinnor värderas lägre än män - prostitution och människohandel.

Det behövs en ny politisk färdriktning. Sverige och Europa behöver en medveten och målmedveten politik för att uppnå jämställdhet.